Påvägen hem idag satt en kille och två tjejer och pratade, utan att jag fattar hur det börjar så sitter ena tjejen och killen och sparkar på varandra. Plötsligt tar killen tag i henne riktigt hårt och hon ömsom skriker argt på honom, ömsom skrattar hysteriskt omsöm ber honom att snälla sluta. Det hela händer om och om igen. Hans styrka används emot henne, de smågnabbas inte på lika vilkor. Tjejens kompis sitter brevid henne och gör ingenting, hon backar inte ens upp tjejen när hon verkligen låter som att det gör ont.
Senare inser jag att de är ihop. Och att hon är jävligt medveten om sitt fysiska underläge och att han inte släpper när hon säger snälla eller tar i från tårna.
Jag känner igen reaktionen, skratta hysteriskt, böna, skrika, den inre paniken, otäcka känslan av att inte kunna komma loss ens om man vill. Man är så utelämnad.
Jag borde ha gått fram och sagt ifrån, men jag bara satt där. Tror inte att de skulle fatta ändå, men jag borde ha sagt något. För sluta betyder faktiskt alltid sluta även om tjejen är din flickvän och skrattar hysteriskt då och då.
Senare inser jag att de är ihop. Och att hon är jävligt medveten om sitt fysiska underläge och att han inte släpper när hon säger snälla eller tar i från tårna.
Jag känner igen reaktionen, skratta hysteriskt, böna, skrika, den inre paniken, otäcka känslan av att inte kunna komma loss ens om man vill. Man är så utelämnad.
Jag borde ha gått fram och sagt ifrån, men jag bara satt där. Tror inte att de skulle fatta ändå, men jag borde ha sagt något. För sluta betyder faktiskt alltid sluta även om tjejen är din flickvän och skrattar hysteriskt då och då.
Posts
No comments:
Post a Comment