Monday, October 31, 2005

dagens jobbiga sanning

.. om jag inte brinner så slocknar jag...

Saturday, October 29, 2005

Prioriteringar

Alla pratar om dom, du måste prioritera.
Och alla säger att man måste välja sig själv. Detta låter vettigt inte sant? Om jag går under gör jag ingen nytta alls och då är det ju ingen vits!
En vanlig sak jag själv brukar säga till stressade kvinnor som jobbar ihjäl sig för en sak är 'ingen kommer tacka dig när du går under, dom kommer bara att skuldbelägga dig för att du inte tog det lugnt'.
För det är ju så det är: när man jobbat ihjäl sig är det bara ens eget ansvar och dom som lassat på en allt ansvar, dom som skuldbelagt en när man inte sagt ja, dom som pressat en till att göra lite till, dom tar inget ansvar! Men jag skulle vilja säga att ansvaret ligger på båda sidorna! när jag är stressad är jag ansvarig inför mig själv att ta det lungt. Men när jag stressar andra kan jag inte rycka på axlarna om dom mår dåligt av det. Om jag är medveten om vad jag gör, bör jag också ställas till svars inför mina handlingar!
Det är dags att visa lite solidaritet och inse att om man lassar över sitt eget arbete på någon annan så blir någon lidande! Sluta med det, låt oss alla tvätta vårt eget byk och inte dra med oss andra i fallet!

Jag har en för hör ambitionsnivå, men jag väljer eg. mella olika aspekter av mig själv. Det är därför det är så svårt att välja! Kill your darlings heter det ju, men hur gör man??

Prioriteringar, jag säger bara det!

Thursday, October 27, 2005

En stund av glädje kan göra så mycket

Dagen började katastrofalt, jag gick inte upp i tid, snoozade i en oändlighet och åt ingen frukost. Mådde så dåligt att jag ringde och sjukskrev mig från ett möte och siktade återigen på sängen. Till min förskräckelse insåg jag att jag och alla andra F!student medlemmar har tagit på oss att göra 5 knappar tills värvningen imorgon.Gahh.
Så det var bara att släpa sig upp och klä på sig.
Innan jag gick kollade jag min mail, och därefter ringde jag upp en kontakt för att få klarhet i hurvida vi skule ha möte ikväll eller ej. Till min förvåning skäller hon ut mig för att jag inte tagit ansvar för en massa ansvarsområden dom hon påstår att jag tagit på mig. Jag försöker förklara att jag inte har tagit på mig det ansvar hon tror och ber om ursäkt för missförståndet. Men ursäkten godtas ej. Ledsen och arg åker jag till kulturhuset.

Och där bara vände det!

Det är så otroligt roligt att göra knappar!

Wednesday, October 26, 2005

Ang vårdeländet

Är vårdcentralerna verkligen intresserade av att gör människor friska?
Jag drog i somras på mig en förkylning av det mer besvärliga slaget, en influensa kanske? Vad vet jag? Efter en veckas sängliggande behövde jag ett läkarintyg. Sagt och gjort så masade jag mig hostandes upp till vårdcentralen.
- ’Hej och hå, du har en virusinfektion, vila en vecka till, ta ett blodprov, här är ditt intyg, det blir 140kr tack!’
En vecka senare tog jag mig samman och återgick till skola och jobb. Mådde fortfarande dåligt men tänkte att det kanske berodde på att jag legat still i 2 veckor utan motion, sysselsättning eller dyl. Jag hade ändå inte råd att vara hemma längre! Några veckor senare mår jag fortfarande inte bra. Återigen hasar jag mig till vårdcentralen.
- ’Hej och hå, nytt blodprov, du har ett virus, vila så blir det bättre, det blir 140kr, tack igen’. Efter ytterligare några veckor mår jag fortfarande inte bättre. Mitt tillstånd omöjliggör ett normalt liv. Jag orkar inte sköta mitt skolarbete och sover dåligt. När jag sitter där på vårdcentralen och hör mitt tredje ’ du har ett seglivat virus’ tänder jag till och förklarar att det måste vara något annat för virus är inte så jävla seglivade. För att slippa bråk gör dom ett näsprov och skickar hem mig. Två dagar senare ringer dom.. ’jo, det är så att du har en bakterie i halsen, om du fortfarande har besvär så kan vi skriva ut lite antibiotika’. Tack för den, det är antagligen samma bakterie som har härjat i min kropp hela sommar/hösten. Varför undersöker man inte en patient ordentligt direkt? Sparar man inte i längden tid och resurser på detta sätt? Det är varken tids, kostands eller lidande effektivt att förfara på detta sätt. Vården är i dagsläget under all kritik. Policyn borde vara: ’hellre ett prov för mycket än ett för lite’. Jag har tröttnat på att betala 140kr för att få höra att dom inget kan göra och att jag ska tiga och lida. Inte får man vara hemma och lida heller, det ska tydligen jobba och slita samtidigt som man vilar och tillfrisknar.

Skärpning vårdcentralen, jag vill bli frisk nu!

Tuesday, October 25, 2005

Apati

Jag har nått den där punkten när jag inte längre vet vad jag vill eller varför jag ville det jag ville förut. Det är inte första gången jag känner såhär, så man tycker att jag vid det här laget borde ha lärt mig hur man tar sig ur det. Men det vet jag inte, såvida krypa upp i ett hörn, äta choklad och sucka är lösningen, vilket jag starkt betvivlar!

Är det samhället som lär oss att vi ska äta när vi mår dåligt? Eller låta bli att äta när vi mår dåligt… Vilka mekanismer i vår omgivning ger oss detta osunda beteende till mat? jag har funderat lite på hur man ska ta sig ur matträsket och kanske därmed komma ett stimuli längre ifrån oss själva och lösníngen på våra problem.

Steg 1 för att hjälpa oss själva och vår omgivning att ta oss ur detta osunda beteende är att sluta umgås över och runt mat! Och jag måste sluta förse min omgivning med choklad för att ’muntra upp dom’. Hela samhället behöver förändra sin relation till mat. Vi ska äta för att överleva inte för att kompensera all den njutning vi inte får i vårat liv, inte för att döva smärtan, inte för att ha något att göra och inte för att vi tror att vi kommer må bättre med lite mer choklad i kroppen!!!!
Sen skulle allt säkert bli mycket bättre om vi bara slutade må dåligt, hur nu det går till.

Men hur blir man lycklig igen då? Vanligtvis så bara vaknar man en dag, lyckas ta sig upp ur sängen, förbi hörnet och ge sig ut i verkligheten. Till dess då? Ja, jag sitter väll där i mitt hörn och väntar på bättre tider!
Om inte annat så kan vi ju trösta oss med visdom från Simone deBeauvoir: 'det handlar inte om att bli lycklig, det handlar om att bli fri' skriver hon (kanske inte exakt dom orden..) i Det andra könet! Och fri känner jag större tillförsikt inför att själv kunna ge mig.

Borde naturligtvis bara ta mig samman och skriva tenta. Men hur tar man sig samman?

Linnéa citat under kvällen:

’nu har jag läst den här boken 3ggr, jag undrar vad den handlar om?’

’vad är den skriftliga motsvarigheten till ögontjänare? Om man bara skriver för att man vet att någon kommer märka att man inte skrivit, istället för att skriva för att man får ut något av det vad kallar man det? Vi har akut ordbrist i svenska språket!’

Andra citat under kvällen:

’var en duktig student, korvstoppa och spy ut på papper’

’du får inte följa med till IKEA för du ska skriva hemtenta’

Monday, October 24, 2005

csn

Jag läste i Stockholm City idag att antalet studenter som hamnar hor kronofogden bara ökar och ökar. Inte så konstigt med tanke på att det inte finns särskillt många jobb att få efter sina studier.

Detta är ett allvarligt samhällsproblem! En gång i tiden så var högskolestudier den självklara inkörsporten till ett jobb, en hyfsad lön osv. Alltså: det lönade sig att plugga!
Nu sitter kanske någon och säger att 'det är ingen som tvingar dom att plugga' eller något annat som bara visar på vilken glasbubbla de själva lever i. Det finns inte tillräckligt många jobb utan högskolestudier heller! Om det i samhället fanns tillräckligt med fasta, trygga, säkra, HELTIDSJOBB så skulle många plugga mindre. Men det finns inte så många alternativ.

Vi måste våga ifrågasätta studiestödsystemet! Inte bara gnälla och påminna om hur illa det är i andra länder eller liknande visionslösa kommentarer. Vi måste bygga världen med idealen som förebild, inte med ambitionen att lägga sig snäppet över skräckexemplena! Frågan borde vara:'hur vill vi att världen ska se ut?'

Det är ytterst viktigt att se över studiestödsystemet så att vi blir av med ojämlikheterna inom det! Studenter ska inte behöva leva i en värld där frågan inte är OM utan NÄR man kommer hamna hos kronofogden!
CSN arbetar med direktiv som förenklat kan kallas 'systemet för dubbel bestraffning'. Om du lever på csn och inte jobbar så mycket extra har du inte råd att överleva, om du tar csn och jobbar så mycket som din ekonomi kräver, blir du återbetalningsskyldig sen och har då inte råd att överleva!
kanske överdramatiserar jag, men bara lite!

Systemet slår dessutom hårdast mot dom som redan har det svårt i samhället, kvinnor, icke västerländska, icke akademikerfamilj. För när vi väl kommer ut där i arbetslivet så kommer vi inte alla få jobb efter förtjänst. Det är inom studieväsendet allmänt känt att a och o för att få jobb inte är bra betyg utan kontakter! Vita, medelklass män kommer ha förtur till jobben oavsett om deras betyg inte är på topp, det finns alltid något annat man kan ta in dom på! Och kvar i arbetslösheten och hos kronfogden samlas alla som råkade vara födda kvinnor, icke västerländska, icke akademikerfamilj osv.

Ett studiestödsystem måste ta hänsyn till att deras fribelopp och återbetalningskrav drabbar dom som behöver ett studiestödssystem mest!

Översyn av studiestödsystemet NU! Och lyft bort betalningsanmärkningarna för dom stackars studenter och f.d. studenter som drabbats av detta orättvisa system!

obotligt urbaniserad?

Jag har spenderat helgen på landet, och för ovanlighetens skull har jag inte fått något gjort. Jag som brukar göra saker i ultrarapid, jobba som en dåre och lite till har gjort mycket lite. glömmde t.o.m. att blogga igår. Eller glömde och glömde vad skulle jag skriva: "hej och hå, här snöar det. jag har inte gjort någonting. slut." Jag blir helt enkelt trött och oengagerad av att vara på landet, sovandes på någons golv utan en egen vrå att arbeta i. Jag är beroende av storstadspulsen. Att vara på landet är avgiftning. Folk som klagar på att jag stressar ska se mig när jag är på landet. Jag är en sengångare! Så varför kan jag inte njuta av att vara lugn och bara slappna av och sova ut? Jag antar att mitt fröken duktik komplex och min allmänna tendens att stressa upp mig över allt jag borde göra stoppar mig från att njuta av slöheten. Jag får inte ut något av det. Jag kommer tillbaka från lugnet, lika stressad som innan. Välfärdsproblem? skoja inte...

jag är prinsessan av lyxproblem!

Har åtminstånne såpass mycket självinsikt att jag vet skillnaden. Eller är det någon skillnad? Mår man dåligt så gör man, non? Tillsätt omedelbart en lyxproblemsuredning! Om inte annat så löser det delar av akademikerarbetslösheten!

Saturday, October 22, 2005

bristen på intelektuell stimulans

Jag tillhör TV-generationen, vi som ätit middag framför TVn, somnat framför TVn. Våra föräldrar har använt TVn som barnvakt, köpt sig fritid med en video. Det tar alldrig slut.

Jag är skeptisk till den omåttliga, oreflekterade verksamhet som TV tittande innebär. Jag vet inte om det faktiskt är fördummande, men jag känner hur min hjärna förvandlas till géle framför skärmen samtidigt som jag tittar på underligare och underligare saker. Jag tycker ju inte ens om TV.

Jag undrar vad TVtittandet gör med oss som politiska varelser. Dess inflytande i den mänskliga socialiseringen tycks mig oöverskådligt stor. Och om de värderingar som TVn sänder ut internaliseras av publiken så ser det mörkt ut för världen. För hur ska vi ta oss fram till ett jämställt samhälle när vi sällan eller aldrig får se några alternativ till de patriarkala, förtryckande strukturer som vi lever i?

Mina syskon är fast i TVkulturen, frukost, lunch och middag intas framför TVn, när man försöker prata vid middagen hyschar folk på mig. "tyst, jag hör inte vad dom säger". Hur lär man känna sina medmänniskor i TVkulturens garn? Är det bara jag som längtar efter en middag runt köksbordet, middagskonversation och någon som inte ber en vara tyst så dom kan höra TVn?

Igår såg jag på Idol hemma hos min mamma. och min enda tanke var: kan ingen socialisera om dom där tjejerna. Tjejerna i publiken alltså, dom som skriker gällt, kastar gosedjur och har stora plancher med sig in i studion. Idolkulturen skrämmer mig. TVkulturen skrämmer mig. Hela den skräpkultur som kallas popukärkultur för att den konsumeras av så många skrämmer mig.

Om någon letar efter mig sitter jag i ett hörn och läser en bok. Jag har gått i TV strejk!

Friday, October 21, 2005

vad går först

Igår var jag ute och demonstrerade med SEKO, en demonstartion för fackliga rättigheter.
När demonstartionen var över gick jag förbi ett litet bokbord där man även sålde tidningen "the millitant". På bokbordet fanns en rad pamfletter varav en fångade mitt intresse. Feminism och marxism var pamflettens ämne. En av männen vid bokbordet inledde en diskussion med mig. Han förklarade att pamfletten handlade om hur marxismen inte funkar utan feminismen. Är det någon som redan här ser det revolutionerande i detta uttalande? För första gången någonsin upplevde jag en marxistisk röst som kastar om ordningen på ett sätt som verkar vettigt.
Jag och många med mig som har kämpat för feminism i vänsterrörelsen vet hur det brukar låta: "feminsimen fungerar inte utan marxismen" brukar det heta. Alltså att kvinnor och män aldrig kan bli jämnställda under kapitalismen. Detta har jag hört och även trott en gång i tiden. Men tider förändras och min erfarenhet är att med ett sånt perspektiv GÅR det inte att driva feminism i en vänsterrörelse, därför att klasskampen alltid kommer först. I min värld kommer den feministiska kampen före allt. Att inom en organistation inte vilja erkänna att en grupp (män) har större makt än en annan (kvinnor) och kalla alla försök att förändra den interna maktstrukturen för splittringsförsök kommer varken leda till revolution eller jämställdhet.
Därför är det så revolutionerande att vända på steken och säga att marxismen klarar sig inte utan feminsimen. Att endast ett parti av jämlikar kan leda till den ultimata jämlikheten. Endast en värld av jämlikar är en sann demokrati!
Fast jag skulle vilja dra det ett steg längre: Ingen ideologi klarar sig utan Feminismen. Oavsett om det är liberalism, socialism eller något däremellan. Det räcker inte med att utgå ifrån att alla männsikor har lika värde, eller sträva efter att alla ska få lika värde om man blundar för den mångfald av förtryck som samverkar till att skapa vårt ojämlka samhälle. Det är dags att öppna ögonen!
Å andra sidan så ska man minas att när det gäller läpparnas bekännelse haglar feminismter tätt på den politiska arenan, och det krävs betydligt mer för att uppnå jämställdhet. Som exempel så var mannen vid bokbordet en av flera, ja, kan ni gissa? jo män! Så hur står det till med den praktiska jämställdheten i det politiska arbetet därute? Illa illa...
Män måste ta sig samman och sluta ta feminsimen så jävla personligt! Nej, alla män våldtar inte kvinnor. MEN det syns ingen skillnad på våldtäcktsmän och andra män, därför fruktar kvinnor påväg hem från krogen mitt i natten ALLA MÄN!
Och alla män förtrycker inte aktivt kvinnor, men alla män har fördelar av kvinnoförtrycket! Det tydligaste exemplet gäller lön, men det finns så många fler!
Så skärpning!
men ändå..
..ingen ideologi klarar sig utan feminismen, det är en upplyftande tanke!