obotligt urbaniserad?

Jag har spenderat helgen på landet, och för ovanlighetens skull har jag inte fått något gjort. Jag som brukar göra saker i ultrarapid, jobba som en dåre och lite till har gjort mycket lite. glömmde t.o.m. att blogga igår. Eller glömde och glömde vad skulle jag skriva: "hej och hå, här snöar det. jag har inte gjort någonting. slut." Jag blir helt enkelt trött och oengagerad av att vara på landet, sovandes på någons golv utan en egen vrå att arbeta i. Jag är beroende av storstadspulsen. Att vara på landet är avgiftning. Folk som klagar på att jag stressar ska se mig när jag är på landet. Jag är en sengångare! Så varför kan jag inte njuta av att vara lugn och bara slappna av och sova ut? Jag antar att mitt fröken duktik komplex och min allmänna tendens att stressa upp mig över allt jag borde göra stoppar mig från att njuta av slöheten. Jag får inte ut något av det. Jag kommer tillbaka från lugnet, lika stressad som innan. Välfärdsproblem? skoja inte...

jag är prinsessan av lyxproblem!

Har åtminstånne såpass mycket självinsikt att jag vet skillnaden. Eller är det någon skillnad? Mår man dåligt så gör man, non? Tillsätt omedelbart en lyxproblemsuredning! Om inte annat så löser det delar av akademikerarbetslösheten!