Saturday, May 10, 2008

Historien om den hjärtlösa spärrvakten

Eller ja… I mitt arbete hamnar jag ofta i situationer när mitt hjärta och mitt jobb inte är helt eniga. Som idag. En söt liten kille max 12-14år kommer till spärren med en remsa som inte gäller och han har inte råd att köpa en ny. Här är det mitt arbete att säga trist killen, antingen kan du köpa en svindyr enkelbiljett eller sms-biljett alternativt gå hem och hämta mer pengar (det sista vill man ju inte säga, tänk om det inte finns några pengar hemma). Killen ser gråtfärdig ut och inuti så känner jag mig som världens skurk, kan jag inte bara låta killen åka? (nej det går ju inte), kan jag inte lägga mellan skillnaden själv? (det funkar inte heller, faller jag en gång kommer plötsligt hela min lön gå till fattiga barn och tanter). Jag sitter och spanar efter en medmänniska, någon som står brevid och frågar hur det är fatt, som har 10kr att avvara. Men ingen ser killen i nöd och jag kan inte hjälpa honom på den här sidan glaset. Hade han varit på väg hem hade jag i värsta fall kunnat låta honom gå (barn måste ju kunna komma hem tycker till och med SL) men nu var han ju hemma och skulle in till stan…

Han går iväg, jag ser hur nära gråten han är, hur hjälplös han känner sig. Här sitter jag och är ett monster..

Jag vänder i frustration tankarna till hans päron, borde inte de se till att grabben har en remsa? Han hade bara 2klipp kvar på den ogiltiga… Eller kunde de inte bara ha köpt ett terminskort eller nåt? Då hade jag inte behövt sitta här och låtsas vara kall och hjärtlös.

Jag ser honom lomma fram och tillbaka utanför stationen, mitt hjärta blöder, jag kan inte fixa det här…

Sen kommer han tillbaka, kroppsspråket fortfarande uppgivet men som ett svar på hans (och även mina) böner kommer medmänniskan i form av hans kompis, som åkt för att hämta honom och låna honom pengar och äntligen kan han åka.

Jag sitter kvar med mitt professionella och moraliska dilemma. Handlade jag rätt? Jag vet att jag gjorde mitt jobb rätt, men ger det ena det andra? Hade jag kunnat göra båda?

Det skaver lite.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

http://intressant.se/intressant
Blogarama

2 comments:

Anna-Karin said...

Hmmmm... Jag skulle nog inte klara ditt jobb... Utan att lägga en stor del av lönen på ömkansvärda medmänniskor... Men tycker nog ändå att du gjorde rätt...

tiarafeministen said...

Ja, det är ju inget lätt jobb (på det sättet) och folk förstår nog inte hur svårt det kan vara att göra "rätt", eller för den delen varför det är så viktigt att stå på sig och inte bara låta (vuxna) åka gratis för att de slarvat till det för sig själva. Istället får vi mest otack och ses ned på...