gamla synder som spökar

Lite då och då drabbas jag av minnesbilder från mitt liv. Sällan dom trevliga minnena utan oftast de där riktigt pinsama och tragiska minnena om hur jag gjort bort mig och missat konceptet självcensur. Starkast är ett minne från min första musiklektion på estetlinjen där jag efter allt repeterande mm fick för mig att lägga någon slags spontan stämma på låten vi spelade och det lät förjävligt (och antagligen falskt)!!! Detta hade jag inte insikt nog att förstå/erkänna då men när det senare slog mig och när jag mins det får jag en otäck sammandragande känsla i magen.

Men frågan är varför i hela friden detta stör mig nu? Hur kan det komma sig att en snart 10år gammal händelse ger mig en känsla av förnedring och otillräcklighet. Kanske är dessa minnen anledningen till att jag slutade sjunga.. Vem vet. Det jag däremot vet är att jag önskar att någon kommit fram till mig och helt ärligt sagt att det var förjävligt. Så är det än idag. Om man klantar sig är det få som har ryggrad och solidaritet nog att berätta att det gått dåligt eller att man kanske har överskattat sin talang. Taskigt. Istället fortsätter man att prestera dåligt utan att inse det själv. I mitt fall slog denna insikt mig långt senare.

De talas mycket om 80talister som tycker att alla motgångar ger enorm ångest mm och söker hjälp. Och här sitter jag själv och undrar om det finns något jag göra för att lämna dessa minnen bakom mig? Jag tycker ju att jag gör det men varför fortsätter de då att dyka upp? Men är jag egentligen bara ett sjåpigt söndercurlat barn av min tid?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, sång, synd, skola, ungdom, drömmar,

http://intressant.se/intressant
Blogarama