Tuesday, July 15, 2008

den eviga tidsoptimisten

Hopplös som man är så går jag runt och inbillar mig att jag snart ska få en massa lugn och ledig tid att svara på mail, blogga osv. Men självklart är det inte så. Just nu befinner jag mig utanför Uddevalla där min Farmor och Farfar har sommarstuga. Dagen har inte innehållit mycket men har trots detta tagit upp all tid. Jag glömmer ofta att räkna in den tid det tar att faktisk umgås och att kvalitetstid inte kan bokas in under tidspress.

Hade ett långt och viktigt samtal med Farfar idag. Han är 90+ och ser knappt alls och hör dåligt. Nu har han hittat en knuta på sin prostata och berättar att när han var på sjukhuset för att undersöka det så förklarde de för honom att de inte gör test för att se om det är cancer eftersom han är äldre än 90år. Han är vid fysisk god vigör, stark och rask. Han har en livsvilja, något som många yngre saknar men vägras hjälp för att han anses vara för nära döden. Jag tycker det är otroligt hemsk, hur mycket känner man att man är värd när man förvägras hjälp till överlevnad.
Och detta är inte första gången det händer, han har många gånger förr fått höra att pga hans höga ålder så är det "ingen vits" att operera eller rehabilitera.

Sen är han en envis get på andra sätt, min Farmor är 10år yngre men fysiskt sett mycket sjukare, fibromylargi främst. Utöver "kvinnorsjukdom" bär hon också med sig ett av de tydligaste bevisen på vad som händer när vi fastnar i kösroller och lever enligt dem. Farmor var hemma med barnen, jobbade deltid när de var större. Hon har mindre pension än vanligt CSN. Och folk undrar varför man blir feminist... Hon skulle behöva hemtjänst för att orka hålla igång men de har inte råd och även om de hade råd så vill Farfar inte ha främmande människor runtrotande i sitt hem. De vill inte förstå att det behövs och min pappa vägrar förstå hur illa det verkligen är. Jag tror att de skulle kunna ha lite hemtjänst om de bara prioriterade om, men de ser inte hur jag menar. Som vanligt är det lättare att lösa andras problem än egna. Man ser ju saker ur ett annat perspektiv, utanför vanor och cirklar.
Jag träffar dem bara ca 2ggr om året. De har svårt att åka till oss och vi kan inte göra oss tid att hälsa på dem. Det brukar bli en vecka till jul och en vecka på sommaren. De senaste 3gångerna vi har träffats har jag legat på om detta med lättare hemtjänst, men utnötningsfaktorn funkar inte när man tjatar på distans.
Lobbar nu för att släkten ska skramla pengar och till jul köpa in en storstädning åt dem. Tror ett sånt ryck gör det både lättre och roligare att kämpa vidare med det vardagliga.

Farfar hade kopierat upp ett brev som farbror Eriks ex fru hade skrivit där hon beskrev hans liv de sista åren, alla turer in och ut på sjukhus och rehab. Jag grät. Hatar att han vanvårdades så, att ingen brydde sig där han låg, eller att de inte hade möjlighet att bry sig.
Farfar berättade att Erik ej kunde dricka själv utan behövde någon som höll i glaset och att han varje kväll påminde om att han ville dricka innan de gick eftersom nästa chans var ganska sent dagen efter. Men de flesta kvällar glömde de/hade inte tid med honom och hans törst utan han fick ligga hela natten utan vatten, törstandes.
Man upprörs över hur sällan gamla får tvätta sig men dricka vatten?!? Vad lever vi i för välfärdsstat när våra gamla får vänta in timmar på ett glas vatten? Ingen värld jag vill vara med och upprätthålla i alla fall. Vi måste ta krafttag nu, det ska inte vara någon slutförvaring eller känsla av att vara förbrukad, onödig och till besvär. Det ska vara människovärde till sista sekunden!

Jag har tidigare skrivit om Erik och hans onödigt plågsamma död här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

http://intressant.se/intressant
Blogarama

No comments: