Vissa saker fattar man inte. Rita dog efter en motorcyckelolycka, jag fattar fortfarande inte. Jag har en bild av henne på datorn. Hon sitter på sin cyckel, jag antar att det är samma cyckel som hon dog på och hon lyser, hon är glad, hon lever. Det är så svårt att begripa att någon som var så levande bara kan dö sådär huxflux.
Rita levde med så mycket passion, hon är en av de få människor jag känner som hade kastat sig framför en buss för det hon tror på. Hon kämpade hela sitt liv, hon var den som aldrig gav upp, som aldrig skulle ge upp. Och oavsett hur ledsen eller besviken hon kunde vara så fanns det aldrig på kartan att ge upp. Hur många sånna människor finns det? Nu finns det en mindre...
Jag skulle vilja göra något men jag vet inte vad. Bara vad som helst för att hedra hennes minne.
Jag har suttit i telefon sen jag fick veta, försökt ringa runt till alla i F! som skulle vilja veta vad som har hänt, det är så många människor att ringa, hon berörde så många människor, var en del av så många människors liv.
Det var bara några månader sedan vi satt på en restaurang och pratade, hon hjälpte mig att nysta upp garnet jag stickade med samtidigt som vi pratade. Vi höll kanske inte med varandra men vi lyssnade båda medvetna om att även om vi inte tyckte lika i allt så var vårat mål detsamma.
Nu är det bara som ett stort hål, i F!, i hbtq världen, i den antirasistiska kampen och i våra liv.
Jag kände henne inte så väl, men jag tyckte om henne för hennes glöd, hennes passion, hennes entusiasm och för att hon alltid kämpade. Men nu måste vi kämpa vidare utan henne, lite "the show must go on", Pride nästa vecka och jag har så mycket att göra. Men det känns fel, hon borde vara där om så bara i tanken. Just nu förstår jag inte hur det ska gå till, hur det ska göras... Så just nu får världen och showen nöja sig med en paus medan vi samlar oss inför andra akten.
Läs mer om Rita på Feministiskt initiativs hemsida
Rita levde med så mycket passion, hon är en av de få människor jag känner som hade kastat sig framför en buss för det hon tror på. Hon kämpade hela sitt liv, hon var den som aldrig gav upp, som aldrig skulle ge upp. Och oavsett hur ledsen eller besviken hon kunde vara så fanns det aldrig på kartan att ge upp. Hur många sånna människor finns det? Nu finns det en mindre...
Jag skulle vilja göra något men jag vet inte vad. Bara vad som helst för att hedra hennes minne.
Jag har suttit i telefon sen jag fick veta, försökt ringa runt till alla i F! som skulle vilja veta vad som har hänt, det är så många människor att ringa, hon berörde så många människor, var en del av så många människors liv.
Det var bara några månader sedan vi satt på en restaurang och pratade, hon hjälpte mig att nysta upp garnet jag stickade med samtidigt som vi pratade. Vi höll kanske inte med varandra men vi lyssnade båda medvetna om att även om vi inte tyckte lika i allt så var vårat mål detsamma.
Nu är det bara som ett stort hål, i F!, i hbtq världen, i den antirasistiska kampen och i våra liv.
Jag kände henne inte så väl, men jag tyckte om henne för hennes glöd, hennes passion, hennes entusiasm och för att hon alltid kämpade. Men nu måste vi kämpa vidare utan henne, lite "the show must go on", Pride nästa vecka och jag har så mycket att göra. Men det känns fel, hon borde vara där om så bara i tanken. Just nu förstår jag inte hur det ska gå till, hur det ska göras... Så just nu får världen och showen nöja sig med en paus medan vi samlar oss inför andra akten.
Läs mer om Rita på Feministiskt initiativs hemsida
Här är bilden...
Andra bloggar om: Fi, Feministiskt initiativ, feminism, antirasism, hbtq, död, Rita Chan Creighton,
http://intressant.se/intressant
Blogarama
Posts
2 comments:
Rita, är det mannen som sitter på motorcykeln?
Rita är kvinnan med flätorna som sitter på motorcyckeln.
Post a Comment