Konflikten (?) struktur vs. individ

I mitt feministiska arbete möter jag ofta fördomar kring hela strukturanalysen. Alltså att det finns en struktur som gynnar män framför kvinnor i de flesta fall (men även skapar gynnar kvinnor framför män i vissa fall). Vi kallar det patriarkatet, och det väcker starka känslor.
Enskilda män känner sig utpekade, detta är lustigt då vi just säger att det är en struktur och inte en fråga om att alla män är sexistiska skitstövlar. Vi vet att det finns män som gör motstånd, som är schysta utifrån sin verklighetssyn och som varken slår eller våldtar. Vi är inte ute efter dem, vi gillar dem till och med.

Fördelarna med strukturbegreppet är att det synliggör det osynliga maktstrukturerna, det som kanske ses som det normala. Saker som att kvinnor tar ut större delen av föräldraförsäkringen, oftare går ner i deltid och i förlängningen får sämre pension. Eller att när antalet kvinnor ökar i tidigare mansdominerade yrken sjunker hela yrkets status. Det finns flera exempel på detta. Ett är läraryrket som en gång i tiden främst var ett yrke för män, dessa åtnjöt mycket respekt och hade hög status, kvinnorna fick hålla sig i småskolan. Kvinnans intåg i läraryrket har gett oss den värdelösa situation som lärare verkar i, ingen respekt, ingen uppskattning, för låga löner och en i vissa fall övermänsklig arbetsbörda.

Konsekvensen av denna analys blir att man måste jobba för att bryta ned strukturen för att uppnå lika villkor, gärna i grupp.

Individanalysen vill inte gärna se strukturen, istället säger man att individen har alla möjligheter, det gäller bara att ta dem. Det går inte att sitta hemma och gnälla, man måste ta sig samman och försöka göra något bra av sitt liv. Föräldraförsäkring mm ser man endast som en konsekvens av individers fria val. Olika nivåer av strukturerkännande kan finnas hos olika liberalfeminister (som ofta predikar individbaserad feminism).

Dessa perspektiv anses ligga i en olöslig konflikt. Jag har aldrig känt så.

Bara för att man ser att man befinner sig i en struktur kan man såklart inte bara sätta sig på rumpan och tjura. Man måste göra motstånd. Motstånd mot patriarkatets olika uttryckssätt måste ske där förtrycket finns. Alltså kan vi kämpa i grupp ex i Fi, men vi måste fortfarande ta den individuella striden på jobbet, i hemmet, på fritiden. Det är inte frågan om antingen eller. Vi är alla individer, individer med ansvar. Sällan har jag hört liberala feminister tala om hur underbart det skulle vara med anarki, trots att detta är individtänkandets extremnivå; varje man/kvinna för sig själv. Istället är vi alla överense om att vi tillsammans måste skydda de utsatta i samhället, gamla, sjuka, unga osv. Sedan kanske man inte alltid enas om hur hjälpen ska se ut. Det är också lättare att kämpa som individ om man vet vad man slåss emot, man slipper veva runt i luften efter påhopp och orättvisor.

Att veta att man är en individ som kan förändra sitt liv och inte bara ett offer för en ond struktur tror jag stärker, gör att man orkar kämpa vidare. Men som individer så begräsas vi ändå av strukturen. Och några få av oss har den glöd och det driv som det krävs för att trots detta ta oss hela vägen, ingen chans till gräddfilen här inte. De andra kämpar på så gott det går, men kanske förhindras att nå sin fulla potential.

Jag anser att alla individer är lika mycket värda, men det hindrar mig inte ifrån att se att verkligheten inte är en spegling av min ideologi. Vi är lika mycket värda, synd bara att vi inte behandlas därefter.

Män (och för den delen kvinnor) brukar bli så arga på strukturfeministerna för att de pekar ut män som gynnade och omedvetna förtryckare. Men blir det inte värre åt andra hållet? Om alla män som förtrycker medvetet eller omedvetet helt enkelt ÄR en bunt sexistiska skitstövlar efter som de är individer och de har ett ansvar att behandla alla lika men inte gör det? Det måste ju vara ett mycket större påhopp på männen? Men vi missar det, lägger allt ansvar på kvinnorna. Kvinnor som individer måste kämpa för att komma fram, men måste männen som individer släppa fram dem? Funkar det så? Gör inte det att vi bara kommer tillbaka till slutsatsen att vi måste kämpa tillsammans för att få männen att fatta?

Min poäng är helt enkelt att det bästa feministiska resultatet uppnås och den mest effektiva feministiska kampen förs i en kombination av dessa synsätt.

För att vara feminist kräver mer än att se struktur, det kräver också att man är beredd att göra något åt saken. Det vill säga: ta sitt individuella ansvar både för sig själv och för alla andra.

Vad är det för etikett på det? Liberal radikalfeminist med queerfeministiska böjelser??
Nöjer mig med att säga att det i vilket fall som helst är en del av Tiarafeminismen =)

Läs även andra bloggares åsikter om Fi, feminism, Feministiskt initiativ, FiRS, genus, könsroller, könmaktsordningen, patriarkat, kamp, individ, struktur, förändring,

http://intressant.se/intressant
Blogarama