Regeringsskifte skulle innebära stopp för vårdnadsbidrag...

...och skulle det inte vara skönt om denna kvinnofälla gick i graven fortare än kvickt?
Jag sannerligen!

Det finns ingen anledning att sticka under en stol med att allt obetalt och dåligtbetalt arbete som kvinnor gör inte ger dem någonting tillbaka. De arbete de utför är så otroligt viktigt, vården av gammla, av barn, skötsel av hem. Men det värde de producerar kommer dem inte till godo, istället så straffas de med sämre pension, sämre lön och sämre vilkor. De får högre sjukskrivningsantal, fler förslitningsskador och blir i hög grad deprimerade och utbrända. Och det värsta av allt är att de flesta kvinnorna i dessa situationer vet om det. Men de vet inte vad de ska göra åt det.

Många av oss som jobbar ideelt, oavsett om det rör sig om, vård av barn och gammla, ideeltarbete eller vård av frisk man i hemmet så får man ofta höra: "Ingen kommer tacka dig för det när du är utbränd".
Och det har de förbaskat rätt i! Men vad ska man göra då? Lämna allt vind för våg, ge upp och se allting förfalla, brytas ned inför ens ögon. Vem klarar av det efter ett liv där man lärt sig att det är mitt ansvar som kvinna/mamma/dotter/maka att hålla ihop det?
Det är därför vi måste ha en politik som inte sätter folk i dessa omöjliga situationer. Det ska finnas bra vård för barn och gammla, sjuka och depprimerade. En arbetsmarknad utan lönediskrimnering och könsuppdelade arbetsuppgifter. Det ska finnas jobb, rätt till heltid, en individualiserad föräldraförsäkring som redan från början tydligt markerar att ni är alla lika ansvariga för er avkomma!
Och i den sortens politik finns det inget utrymme för vårdnadsbidrag!

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, arbete, barn, barnomsorg, feminism, Feministiskt initiativ, Fi, FiRS, föräldraförsäkring, föräldrar, genus, heltid, jobb, kvinnorollen, könsroller, patriarkat, pension, politik, vård

http://intressant.se/intressant
Blogarama

Konflikten (?) struktur vs. individ

I mitt feministiska arbete möter jag ofta fördomar kring hela strukturanalysen. Alltså att det finns en struktur som gynnar män framför kvinnor i de flesta fall (men även skapar gynnar kvinnor framför män i vissa fall). Vi kallar det patriarkatet, och det väcker starka känslor.
Enskilda män känner sig utpekade, detta är lustigt då vi just säger att det är en struktur och inte en fråga om att alla män är sexistiska skitstövlar. Vi vet att det finns män som gör motstånd, som är schysta utifrån sin verklighetssyn och som varken slår eller våldtar. Vi är inte ute efter dem, vi gillar dem till och med.

Fördelarna med strukturbegreppet är att det synliggör det osynliga maktstrukturerna, det som kanske ses som det normala. Saker som att kvinnor tar ut större delen av föräldraförsäkringen, oftare går ner i deltid och i förlängningen får sämre pension. Eller att när antalet kvinnor ökar i tidigare mansdominerade yrken sjunker hela yrkets status. Det finns flera exempel på detta. Ett är läraryrket som en gång i tiden främst var ett yrke för män, dessa åtnjöt mycket respekt och hade hög status, kvinnorna fick hålla sig i småskolan. Kvinnans intåg i läraryrket har gett oss den värdelösa situation som lärare verkar i, ingen respekt, ingen uppskattning, för låga löner och en i vissa fall övermänsklig arbetsbörda.

Konsekvensen av denna analys blir att man måste jobba för att bryta ned strukturen för att uppnå lika villkor, gärna i grupp.

Individanalysen vill inte gärna se strukturen, istället säger man att individen har alla möjligheter, det gäller bara att ta dem. Det går inte att sitta hemma och gnälla, man måste ta sig samman och försöka göra något bra av sitt liv. Föräldraförsäkring mm ser man endast som en konsekvens av individers fria val. Olika nivåer av strukturerkännande kan finnas hos olika liberalfeminister (som ofta predikar individbaserad feminism).

Dessa perspektiv anses ligga i en olöslig konflikt. Jag har aldrig känt så.

Bara för att man ser att man befinner sig i en struktur kan man såklart inte bara sätta sig på rumpan och tjura. Man måste göra motstånd. Motstånd mot patriarkatets olika uttryckssätt måste ske där förtrycket finns. Alltså kan vi kämpa i grupp ex i Fi, men vi måste fortfarande ta den individuella striden på jobbet, i hemmet, på fritiden. Det är inte frågan om antingen eller. Vi är alla individer, individer med ansvar. Sällan har jag hört liberala feminister tala om hur underbart det skulle vara med anarki, trots att detta är individtänkandets extremnivå; varje man/kvinna för sig själv. Istället är vi alla överense om att vi tillsammans måste skydda de utsatta i samhället, gamla, sjuka, unga osv. Sedan kanske man inte alltid enas om hur hjälpen ska se ut. Det är också lättare att kämpa som individ om man vet vad man slåss emot, man slipper veva runt i luften efter påhopp och orättvisor.

Att veta att man är en individ som kan förändra sitt liv och inte bara ett offer för en ond struktur tror jag stärker, gör att man orkar kämpa vidare. Men som individer så begräsas vi ändå av strukturen. Och några få av oss har den glöd och det driv som det krävs för att trots detta ta oss hela vägen, ingen chans till gräddfilen här inte. De andra kämpar på så gott det går, men kanske förhindras att nå sin fulla potential.

Jag anser att alla individer är lika mycket värda, men det hindrar mig inte ifrån att se att verkligheten inte är en spegling av min ideologi. Vi är lika mycket värda, synd bara att vi inte behandlas därefter.

Män (och för den delen kvinnor) brukar bli så arga på strukturfeministerna för att de pekar ut män som gynnade och omedvetna förtryckare. Men blir det inte värre åt andra hållet? Om alla män som förtrycker medvetet eller omedvetet helt enkelt ÄR en bunt sexistiska skitstövlar efter som de är individer och de har ett ansvar att behandla alla lika men inte gör det? Det måste ju vara ett mycket större påhopp på männen? Men vi missar det, lägger allt ansvar på kvinnorna. Kvinnor som individer måste kämpa för att komma fram, men måste männen som individer släppa fram dem? Funkar det så? Gör inte det att vi bara kommer tillbaka till slutsatsen att vi måste kämpa tillsammans för att få männen att fatta?

Min poäng är helt enkelt att det bästa feministiska resultatet uppnås och den mest effektiva feministiska kampen förs i en kombination av dessa synsätt.

För att vara feminist kräver mer än att se struktur, det kräver också att man är beredd att göra något åt saken. Det vill säga: ta sitt individuella ansvar både för sig själv och för alla andra.

Vad är det för etikett på det? Liberal radikalfeminist med queerfeministiska böjelser??
Nöjer mig med att säga att det i vilket fall som helst är en del av Tiarafeminismen =)

Läs även andra bloggares åsikter om Fi, feminism, Feministiskt initiativ, FiRS, genus, könsroller, könmaktsordningen, patriarkat, kamp, individ, struktur, förändring,

http://intressant.se/intressant
Blogarama

Den outsinliga vardagsilskan

Världens bästa Anna modellar med en badkudde

Fotoramar:

Tröjor:

Gahhhh

Jag blir så trött på detta. Jag kan inte gå in i en affär utan att se sexism, könsrollsblaj, biologism och fördomar. Suck!

Andra bloggar om: feminism, ilska, sexism, patriarkat, shopping, könsroller, fördomar, kläder,

http://intressant.se/intressant
Blogarama

Mors dag

Mors dag är ett alibi som ska försöka dölja könsmaktsordningens absurda orättvisa men som misslyckas totalt och snarare gör det motsatta. En dag om året ska man pyssla om mamma, ge henne frukost på sängen och paket och på alla andra möjliga och omöjliga sätt gulla med henne. Karln i huset diskar på mors dag men vem diskar resten av året? Mors dag är dagen då vi tackar mamma för att hon utan gnäll och knot uppfyller sin del av genuskontraktet, sköter markservice och lär barnen att så ska det vara. Tack för den mamma!

Nu är ju inte just min mamma en sån mamma, min mamma är ingen bullmamma, hennes hem är inte perfekt och hon vägrar av princip stryka något annat än lucia nattlinnen. Tur för mig! Sen anser hon förstås att det finaste och bästa man kan göra med sitt liv är att skaffa egna barn.. Kanske inte lika bra, hon är inte heller direkt en kariärr kvinna eller ens en arbetande kvinna utan har glatt stannat hemma med barnen så mycket det bara har varit möjligt och suckat om hur underbart det är. Min mamma har helt enkelt starka livmodersfeministiska böjelser och anser att det bästa en mamma kan göra är att amma i flera år... Så det är både bra och dåligt.

Jag vet inte om jag vill fira att min mamma eller någon annans mamma för den delen snällt ställde upp och sköte markservice utan att ifrågasätta sin roll i så som världen vill regisera den. Jag vet inte om jag vill fira att männen runt våra mammor lät det vara så och jag vill absolut inte se hur de ger sina fruar och mammor lite blommor och en middag som tack för att de vigt sina liv åt dem.

Nej, i år ska jag fira de andra mammorna, mammorna som lämnade barnen på dagis och gick ut och jobbade oavsett om de gjorde kariärr eller inte. Jag ska fira mammorna som stod på barikaderna, åh åh tjejer mammorna, grupp8 mammorna, mammorna som tog ut skilsmässa för sitt eget och sina barns bästa, mammorna som lämnade männen som slog dem och barnen. Supermammorna! Mammorna som kanske sitter och har dåligt samvete över att de inte hinner baka bullar och vara klassmammor och göra eget julpynt... För ni ska inte ha dåligt samvete, ni är fantastiska, ni har gjort det möjligt för era barn att leva på ett annat sätt! Ni är toppen mammor!
Kämpa på!

Men ni får inga blommor, ni får det finaste jag kan ge er, ni får mitt löfte om att kämpa vidare. Jag lovar att ert hårda arbete inte ska få gå till spillo, era uppoffringar ska ej vara förgäves. Kampen fortsätter, patriarkatet ska upphöra!

Här kan ni kolla in F!s flyer till morsdag.

Andra bloggar om: feminism, mors dag, mamma, grupp 8, Åh Åh Tjejer, patriarkat
http://intressant.se/intressant