Tuesday, January 08, 2008

Konflikten (?) struktur vs. individ

I mitt feministiska arbete möter jag ofta fördomar kring hela strukturanalysen. Alltså att det finns en struktur som gynnar män framför kvinnor i de flesta fall (men även skapar gynnar kvinnor framför män i vissa fall). Vi kallar det patriarkatet, och det väcker starka känslor.
Enskilda män känner sig utpekade, detta är lustigt då vi just säger att det är en struktur och inte en fråga om att alla män är sexistiska skitstövlar. Vi vet att det finns män som gör motstånd, som är schysta utifrån sin verklighetssyn och som varken slår eller våldtar. Vi är inte ute efter dem, vi gillar dem till och med.

Fördelarna med strukturbegreppet är att det synliggör det osynliga maktstrukturerna, det som kanske ses som det normala. Saker som att kvinnor tar ut större delen av föräldraförsäkringen, oftare går ner i deltid och i förlängningen får sämre pension. Eller att när antalet kvinnor ökar i tidigare mansdominerade yrken sjunker hela yrkets status. Det finns flera exempel på detta. Ett är läraryrket som en gång i tiden främst var ett yrke för män, dessa åtnjöt mycket respekt och hade hög status, kvinnorna fick hålla sig i småskolan. Kvinnans intåg i läraryrket har gett oss den värdelösa situation som lärare verkar i, ingen respekt, ingen uppskattning, för låga löner och en i vissa fall övermänsklig arbetsbörda.

Konsekvensen av denna analys blir att man måste jobba för att bryta ned strukturen för att uppnå lika villkor, gärna i grupp.

Individanalysen vill inte gärna se strukturen, istället säger man att individen har alla möjligheter, det gäller bara att ta dem. Det går inte att sitta hemma och gnälla, man måste ta sig samman och försöka göra något bra av sitt liv. Föräldraförsäkring mm ser man endast som en konsekvens av individers fria val. Olika nivåer av strukturerkännande kan finnas hos olika liberalfeminister (som ofta predikar individbaserad feminism).

Dessa perspektiv anses ligga i en olöslig konflikt. Jag har aldrig känt så.

Bara för att man ser att man befinner sig i en struktur kan man såklart inte bara sätta sig på rumpan och tjura. Man måste göra motstånd. Motstånd mot patriarkatets olika uttryckssätt måste ske där förtrycket finns. Alltså kan vi kämpa i grupp ex i Fi, men vi måste fortfarande ta den individuella striden på jobbet, i hemmet, på fritiden. Det är inte frågan om antingen eller. Vi är alla individer, individer med ansvar. Sällan har jag hört liberala feminister tala om hur underbart det skulle vara med anarki, trots att detta är individtänkandets extremnivå; varje man/kvinna för sig själv. Istället är vi alla överense om att vi tillsammans måste skydda de utsatta i samhället, gamla, sjuka, unga osv. Sedan kanske man inte alltid enas om hur hjälpen ska se ut. Det är också lättare att kämpa som individ om man vet vad man slåss emot, man slipper veva runt i luften efter påhopp och orättvisor.

Att veta att man är en individ som kan förändra sitt liv och inte bara ett offer för en ond struktur tror jag stärker, gör att man orkar kämpa vidare. Men som individer så begräsas vi ändå av strukturen. Och några få av oss har den glöd och det driv som det krävs för att trots detta ta oss hela vägen, ingen chans till gräddfilen här inte. De andra kämpar på så gott det går, men kanske förhindras att nå sin fulla potential.

Jag anser att alla individer är lika mycket värda, men det hindrar mig inte ifrån att se att verkligheten inte är en spegling av min ideologi. Vi är lika mycket värda, synd bara att vi inte behandlas därefter.

Män (och för den delen kvinnor) brukar bli så arga på strukturfeministerna för att de pekar ut män som gynnade och omedvetna förtryckare. Men blir det inte värre åt andra hållet? Om alla män som förtrycker medvetet eller omedvetet helt enkelt ÄR en bunt sexistiska skitstövlar efter som de är individer och de har ett ansvar att behandla alla lika men inte gör det? Det måste ju vara ett mycket större påhopp på männen? Men vi missar det, lägger allt ansvar på kvinnorna. Kvinnor som individer måste kämpa för att komma fram, men måste männen som individer släppa fram dem? Funkar det så? Gör inte det att vi bara kommer tillbaka till slutsatsen att vi måste kämpa tillsammans för att få männen att fatta?

Min poäng är helt enkelt att det bästa feministiska resultatet uppnås och den mest effektiva feministiska kampen förs i en kombination av dessa synsätt.

För att vara feminist kräver mer än att se struktur, det kräver också att man är beredd att göra något åt saken. Det vill säga: ta sitt individuella ansvar både för sig själv och för alla andra.

Vad är det för etikett på det? Liberal radikalfeminist med queerfeministiska böjelser??
Nöjer mig med att säga att det i vilket fall som helst är en del av Tiarafeminismen =)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

http://intressant.se/intressant
Blogarama

18 comments:

vmm said...

Feminister säger ofta att det är männen som grupp som dom är "ute efter" och inte enskilda män, men jämför då med hur vissa människor pekar ut t.ex. judar eller färgade och om dom sa "jo, men det är ju judarna som GRUPP som vi har synpunkter på, för det finns ju vissa judar som är snälla". Tror du judar tänker "jaja, dom hoppar ju inte på mig personligen, utan det är bara judarna som GRUPP som dom klagar på"?

tiarafeministen said...

Grejen är att vi pekar ut strukturen eller könsmaktsordningen som den vi är "ute efter", sen är vi ärliga med att strukturen gynnar män. Men faktum är att även män missgynnas av strukturen ex genom att män inte förväntas ta ut föräldra försäkrningen, måste vara på ett visst sätt (som kanske inte känns helt 100%) bara för att slippa bögstämpel mm. De får sämre betyg i skolan för våra förväntningar på killar och tjejer skiljer sig åt, därför springer de "duktiga flickorna" ifrån...

Tror män känner sig utpekade, men inte för att vi pekar ut dem.

Det är strukturen, könsrollerna, ojämställdheten, könsmaktsordningen som är problemet.

Maria Byström said...

Visst finna det strukurer. Inget snack. Och att gnälla över orättvisor utan att gör någonting åt saken tycker jag är helt förkastligt.

Och jag ser inga fel i om en person väljer att söka sig till likasinnade och göra någonting i grupp. Jag tycker det är tusen gånger bättre att vara aktiv i Fi eller annan feministiskt grupp/parti/förening än att sucka i soffan.

Däremot så framhäver jag att individen faktiskt har ett eget ansvar för hur denne vill forma sitt liv. Jag efterlyser fler optimistiska exempel på hur kvinnor och män kan bryta sig ur könsrollerna och inte bara fokusera på det negativa.

Dock så börjar jag bli mer och mer kritiskt att tala om att kvinnor ses som mindre värda än män ( även om det går att dra fram en massa siffror på att så är fallet)då det påståendet påverkar kvinnor som tidigare inte upplevt sig som ovärdefulla börjar tvivla och tro att de inte är det.

Och visst finns det vissa likhetstecken mellan anarkism och nattväktarstatsliberalism...

meta said...

Ja, precis! Precis så tänker jag om strukturer, patriarkat och individer.

Det hela handlar ju om att frigöra individer, att låta alla individer vara de människor de är och få slippa klämma in sig i mallar för hur de borde vara.

Jag kallar mig radikalfeminist. Ibland likhetsfeminist. En del anser kanske att jag är extremfeminist. Men skit samma vad det står först, så länge det inte är "anti-"!

meta said...

(Alltså min kommentar ovan är en kommentar till Tiarafeministens bloggpost och inget annat.)

tiarafeministen said...

Tack meta!

Tinitussan:
Jag tror att den hjälplöshetskänsla man känner när man får insikt om att det gäller ett struktureltproblem är en övergående fas. Om man tidigare var en fighter så krossas man inte så lätt även om man blir golvad av insikten till en början. Jag tror att det i minst lika många fall snarare fungerar som en lättnad "det är inte mig det är fel på", "det är inte bara jag som kämpar i motvind" och "nu vet jag i alla fall vad jag kämpar emot" osv.

Naturligtvis har individen ansvar för sitt liv, ingen annan kan leva det åt dig eller göra dina val.
Hela mitt inlägg bygger ju just på det, att jag inte kan se hur det står i konflikt men strukturanalysen.

Lena Gemzöes defenition av feminism lyder (inte ordagrant)
1. Att man ser att det finns en struktur som gynnar män framför kvinnor.
2. att man vill göra något åt den.
Jag tycker detta är en bra paraply def. av vad som förenar alla feminister.

Därmed kan är det kanske inte rimligt att kalla sig feminist om man inte är beredd att kämpa!

Maria Byström said...

Du har helt rätt. Gillar Lenas definition men det är just del 2 i den som jag ifrågasätter rent personligt.

Oavsett vad jag kallar mig så kommer jag alltid uppmuntra tjejer och killar att "göra sin grej". Men om det ska ses som kamp eller coaching is the tricky one... Jag lutar åt det senare just nu vilket inte gör mig till feminist...

Maria Byström said...

... och nu har jag bestämt mig. Jag slutar kalla mig "feminist". Tyvärr. Känns sorgligt men ändå rätt på något sätt...

Men jag hejar såklart på dig och alla andra som gör vad du/ni tror på. Hurra!

Elin_533 said...

Hej Tiarafeministen.

Jag undrar lite över vad du tänker om sporten som går på tv varje dag. Om att den till största delen fokuserar på männen är ju ingen nyhet. men att den säkert också främst drar män är väl heller ingen nyhet. Sporten har ett eget segment i Nyheterna varje dag. Det går program om sporten varje dag på tv. Tänk om det gick program i tv och i nyheterna som hade med kvinnor att göra. Då hade det typ hetat " kvinnor" eller något dylikt. Några tankar kring detta?

tiarafeministen said...

Hej Elin, vilken intressant tanke..
Om man tänker sig att sport är något stereotypt "manligt" så finns det en risk att motsvarande för kvinnor skulle bli lika stereotypt. Vet inte vad som skulle kunna dra, men "dagens hemmafru" känns ju som ett sckräcksenario som tack och lov gått ur tiden.

Ur en feministisk synvinkel så skulle en sådan uppdelning vara otroligt kontraproduktiv... men det skulle såklart vara toppen om man kunde lyfta kvinnors vardag med dubbelarbete osv. Låglöneyrkenas vedermödor mm. Men det får gärna lyfta män också =)

Anonymous said...

Håller med om att man inte borde dela upp det. Men idag är så är det ju ändå uppdelat på ett sätt redan. Jag tror inte att en kvinna hade lagt in ett helt avsnitt där det handlar om sport. Om man tittar på alla program som tjejer tittar på så är det ganska lite sport. Att det finns ett segment som handlar om sport i nyheterna varje dag beror ju ändå på männens input mer än kvinnornas.

Det är ju dom som gör uppdelningen, inte vi. Och ne jag tänkte inte på på " hemmafru program", jag tänkte mer på ett program som tar upp saker som intresserrar kvinnor.
Och om det nu är kläder, smink eller politik. Man kan ju inte förlöjliga saker som kvinnor gillar. Är sport viktigare än shopping?

meta said...

...fast... ni missar att det finns rätt många kvinnor som också gillar sport...

tiarafeministen said...

Hmm, shopping, det tänkte jag inte ens på... Fast det finns det ju en del program som handlar om även om det inte alls står i proportion till sporten.

Fast som sagt, det verkar lite kontraproduktivt...

Meta: jag vet att tjejer gillar sport, sportar mm och ju mer det lyfts ju bättre.

.. sen finns det fanktiskt killar som gillar shopping och smink.. =)

Jag tror snarare att det handlar om att mäns intressen värderas högre i nyhetsfödet, alltså vad de vill veta väger tyngre. Jag kan ofta uppröras över alla notiser om våldtäckter och misshandlar mm som borde vara större nyheter än "såhär fyndar du bästa platt-tvn" Men de får å andra sidan även stå undan för andra nyheter som "ät mer frukt OCH gå ner i vikt till sommaren"... Så jag ska inte gå och patentera detta som min heltäckande lösning på problemet.

Maria Byström said...

Angående genus och sport:

http://tinnitussans.blogspot.com/2006/09/att-f-stryk-av-en-brud.html

meta said...

Jag tycker t.ex. det är kanonbra att damhockeyn får en slags "elitserie" för de bästa lagen, att "höjdhoppsmedalj" tills alldeles nyligen var synonymt med Kajsa Bergkvist, precis som det var synonymt med Patrik Sjöberg för många år sen osv.

TV3 hade i höstas nån sorts "tjejsatsning" med nån slags glammiga "tjejiga" programledare och "tjejiga" program som Top Model. Hm.

VIsst, det är bra att det kommer fram alla möjliga program, men måste de vara så könsstereotypa? Även på SVT, inte bara TV3 och 4? Bara för att jag råkar tillhöra ett visst kön, så förväntas jag gilla vissa saker (som jag inte alls gillar). ( Nu kom jag också ihåg sommarens hemska reklam på Discovery, som gick ut på att "lura ut flickvännen" att göra trädgårdsjobb i högklackat o klänning, medan han öppnade en öl och tittade på "killprogram" på discovery. *ryser*)

tiarafeministen said...

Ja, mins tjejsatsningen, girlilicious tror jag de kallade den och de visade typ men in trees och en massa annat stereotyps skräp...

Hela poängen som jag ser det är att alla program ska bli könsneutrala och istället rikta in sig på olika ämnen ur flera synvinklar.

Missade gräsliga reklamen, men känner mig ganska tacksam för det efter din beskrivning!

Anonymous said...

Män verkar vara mer intreserade av makt än kvinnor. Det manliga maktbegäret gör att män är mäktigare än kvinnor i allmänhet. Samhället blir odemokratiskt så individer ger upp sitt maktbegär. Slutsattsen är att könsmaktsorningen är kvinnornas fel då dessa säger nej till makt och i stället för att samarbeta så motarbetar dom varandra.

tiarafeministen said...

Hej Anonym.
Jag måste säga att din "folk som inte vill ha makt tillräckligt mycket får skylla sig själva" argumentation känns både snäv och lite världsfrånvänd.

Könsmaktsordningen är historiskt möjligen ALLAs fel.

Nåväl, bland alla de mörka färger du målar kan du i alla fall glädja dig åt att det nu finns ett feministiskt initiativ som ska se till att kvinnor (och män faktiskt!) ska upplösa könsmaktsordningen och se till att det blir ordning på torpet och reste av samhället!