Man vet vad man har men inte vad man får

Tunnelbanan, en av mina arbetsplatser ska från och med november skötas av MTR. Som baspersonal så har de fått mig på köpet så att säga. Självklart finns det både fördelar och nackdelar med detta. MTR har lovat mer personal och jag är nyfiken på var personalresurserna kommer att sättas in. Förbättrad sevice är något jag brinner för och det ska bli intressant att se hur de kommer jobba med det. Och sen hoppas jag att de ska vilja ge mig förtroendet att få utbilda även i deras regi. Men det får vi se hur det blir med, man vet ju vad man har... Facket verkar nöjda i alla fall och jag vet att de la ett bra grundarbete inför upphandlingen så jag hoppas att de har rätt.

Jag hoppas att MTR inte bara nyanställer utan ökar antalet heltider. Som det varit de senaste åren har det sällan anställts heltidare och om det är något arbetsmarknaden behöver så är det fler fasta heltidsjobb.

Misstänker att stämningen på veolias huvudkontor inte är så hög. Jag har inte koll på vilka av personerna jag känner där som kommer få behålla jobbet. Det måste kännas otryggt.

Är det inte underligt att jag i dessa tider av hög arbetslöshet drunknar i jobb. Just nu har det varit fullt ös på samordnarfronten sedan mitten av december. Igår förmiddag var jag fastkedjad vid telefonen. Har faktiskt bett om att få trappa ned lite på den fronten. Dels för att det har varit tungt på sistånde och jag behöver vila lite men också för att jag tycker det är så kul att jobba på utbildningsenheten att jag gärna lägger min energi på det! Nu på lördag börjar en ny kurs och det känns underbart och läskigt. Detta är den första kursen som är rekryterad av det inhyrda företaget ranstad och vem vet hur det ska gå :-s det kommer säkert bli bra i slutändan. Förra veckan fick jag gå på en två dagars pedagogkurs så nu har jag ytterligare verktyg för att få med hela kursen trots det höga tempot. Det är verkligen underbart att ha jobb som ger utvecklingsmöjligheter ex möjlighet att gå på utbildningar och kurser. För vem vill gå i gamla hjulspår? Jag vill ju utvecklas och hela tiden höja kvaliteten på min arbetsinsats. För det kan ju alltid bli bättre, det finns alltid utvecklingspotential. Skönt det, fatta vad hemskt det skulle vara att befinna sig på slutet, allt är perfekt, det finns ingenstans att ta vägen. Vad gör man då?

Lite fler länkar om upphandlingen, här, här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om veolia, MTR, tunnelbana, lokaltrafik, offentlig upphandling, jobb, personal, heltid, ekonomi, personlig assistans, utbildning,

Bli en feminist supporter
Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 300kr
Visst är det intressant?
Blogarama