Saturday, April 25, 2009

söndagmorgonen i spärren ur ett intersektionellt perspektiv

Det har sagt förut och det är lika sant som när det sas senast: Jobba i spärr är ett utmärkt jobb för den som vill studera människor och deras beteende.

Att jobba söndagmornar ger en bra bild av vilka personer som verkligen håller landet under armarna. Mellan klockan 5 och 7 finns det få resenärer. De flesta jag ser är med all önskvärd tydlighet på väg till eller från jobbet. Om vi ska gissa socialgrupp så tror jag alla kommer ganska nära. Mest kvinnor, stor del med annat etniskt ursprung än svenskt, över 30år och tydlig "arbetarklass" eller för att säga som det är, folk med skitjobb inom vård och omsorg framför allt. Det finns såklart andra resenärer också. Folk med stora resväskor, på väg till eller ifrån centralen, uteliggara och folk som antagligen precis har avslutat sin partykväll. Alla sticker ut så tydligt, på morgonen är vi karikatyrer av oss själva, vi lyser igenom och våra vardagsfasader är bleka och kan inte skyla oss.

Fördelen med att sitta i spärr är att folk inte tänker på att man finns, att man ser, Vi ignoreras kraftigt vilket ibland kan vara en nackdel för vår profesion men som har fördelar för oss som studerar mänskligheten med våra feministiska galsögon på.

Lokaltrafiken är generellt en kvinnodominerad plats, män kör i högre grad bil till jobbet. Jag ser kvinnor hela dagarna, släpandes på tunga matkassar, i sällskap av sin avkomma. De ser så trötta ut, utschasade och hålögda. Papporna med avkomma brukar se pigga och glada ut, fyllda av energi och skoj. Skillanderna är så tydliga att det gör ont att se dem.

Jag tror många inbillar sig att vi feminister blir lite glada när vi ser att vår analys av samhället stämmer. Detta är såklart inte sant. När jag ser kvinnor som krossas under sina könsroller så tänker jag självklart att jag har rätt, men jag är inte glad. Det gör mig så ont att se begränsade personer som inte har tillgång till feministisk analys och verktygen för att bryta den onda cirkeln och göra aktiva val i sina liv. Ibland vill jag ruska om dem, säga åt dem att ta kontroll över sina liv. Gå på skrikterapi tills de får ur sig all uppgivenhet och bitterhet som ritar linjer i deras ansikten. Linjer jag tillåts se för att de inte spelar teater för mig, jag är en spärrexpeditör, jag är ingen, alltså får jag se.

Ingen annan tid på dygnet ser man så tydligt vilka personer som ligger sämst till på den sociala skalan, som jobbar de pestigaste arbetstider till sämsta lönen. En grupp utan många alternativ. Man kan såklart byta skit mot skit men att hoppa upp ett pinnhål och slippa jobba nätter och tidiga mornar verkar inte finnas på kartan för många. Och faktum är att någon måste jobba natt i vården. Men det måste inte vara ett skitjobb, vi kan uppvärdera det, betala bättre, höja status och säga som det är: dessa männsikor är ovärdeliga, utan dem kraschar vår tillvaro.
Bli en feminist supporter
Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300kr
Visst är det intressant?
Blogarama


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share

No comments: