rödgrön skåpmat

Har fått frågor om varför jag inte kastat mig på tangentbordet för att kommentera det rödgröna tvångsäktenskapet. Svaret är att jag faktiskt inte orkar. Det är "the no surprise, surprise". Deras nuvarande sammarbete var lika oundvikligt som beklagligt. Det sista vi behöver i dagens samhälle är ett tvåparti-system och allt som tar oss närmare det bekymrar mig.

Jag får en känsla av att vi hela tiden får färre alternativ. Makt flyttar ifrån oss till Bryssel där vi har svårt att göra vår röst hörd och där vi inte verkar bry oss om att höras heller. Här hemma får vi färre riktiga alternativ, vår valfrihet begränsas. På resten av marknaden så ökar alternativen lavinartat. Jag vet inte ens hur många mobiloperatörer jag har att välja på längre. Kanske gör allt vardagsväljande att vi inte orkar välja mellan flera politiska partier längre? Vi har gått över till ja eller nej frågor. Två alternativ är allt vi antas klara och vilja ha. Men hur gör man då om man är folkpartist men inte förstår hur man kan sammarbeta med kristdemokraterna? Eller om man är miljöpartist men inte vill se en regering med vänsterpartiet? Nu köper vi grisen i säcken. Rösta på en, få två/tre på köpet är det som gäller.
Var finns dynamiken i det?

I Fi så frågar vi oss självklart hur regeringsalternativen påverkar våra chanser? Måste vi ta ställning till någon av regeringsalternativen? Jag hoppas att vi låter bli och istället sticker ut som ett parti som kämpar för sina frågor i ur och skur och inte förhandlar på spekulation. Men där får vi se om mina partivänner delar mina åsikter. Jag är inte säker.

Jag längtar efter att se något nytt i politiken, lite dynamik, kackel i hönsgården. Jag vill inte ha en regering som sitter i stängda rum och bråkar och kommer ut som bästisar. Jag vill veta vad de står för, vilket av partierna som driver på just mina frågor.

Bli en feminist supporter
Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 300kr
Visst är det intressant?
Blogarama