Jag går utan fruktan in i nya situationer, tar på mig nya utmaningar. Det som skrämmer livet ur mig är att avsluta saker, säga upp mig, lämna bakom mig.
Exakt denna sits sitter jag i nu. Jag är å ena sidan extatiskt lycklig. Jag har fått ett heltidsjobb som arbetsledare på MTR Stockholm som tar över tunnelbanan imorgon. Detta är något jag drömt om länge, det är ett uppköp på många sätt, utöver den uppenbara "befattningshöjningen" är det framför allt ett heltidsjobb, fast lön, övertid, betald semester, ja alla former av trygghet jag suktat efter men inte haft tillgång till.
Man kan ju undra varför jag känner sån ångest över att lämna osäkra deltidsjobb, konstant pusslande med tider för att det inte skulle krocka, 200h/månaden som normal arbetstid. Det är inte för att jag kommer sakna att vara underbetald och överarbetad. Snarare beror det på att jag lämnar något jag känner till, något jag kan och vet att jag är bra på och genom att lämna det kan jag inte få det tillbaka. Detta är en sanning med modifikation visserligen, Nära har sagt att jag är välkommen tillbaka, men det skulle inte vara samma sak.
Främst beror det nog på att jag inte är van. Jag har mycket sällan sagt upp mig, istället har jag byggt på, pusslat lite för att få det att funka, jobbat lite mer där och lite mindre här. Jag har som mest haft 3arbetsgivare och 6 befattningar samtidigt. Osunt såklart men det har haft en fördel, man har inte behövt stänga några dörrar.
Idag var min sista dag på Veolia, min sista dag ägnades åt undervisning liksom större delen av oktober. När vi börjar igen imorgon vet jag inte om jag kommer få undervisa igen, kanske slog den dörren igen idag? Jag drog en djup suck innan jag låste klassrumsdörren, det kändes så konstigt.
Nästa torsdag jobbar jag mitt sista pass som samordnare och assistent. Sen slås den dörren igen. Jag kommer ha möjlighet att vikariera som assistent om jag vill men det är inte samma sak. Man går från oumbärlig samordnare till pausunderhållning för kriser.
När allt kommer igång räknar jag med att vara pigg och pepp och jag kommer inte att ångra mig. Men just idag känns det läskigt, farligt och lite tomt.
Bli en feminist supporter
Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300kr
Visst är det intressant?
Blogarama
Posts
2 comments:
Det är inte dörrar som slås igen, det är erfarenheter som slagits in i fina paket.
Med rosett.
Bara en reflektion... Din blogg har inte lidit det minsta av att du inte varit så aktiv!! Dina läsare däremot.....! Sen att adsense-kontot inte inbringar nåt klirr och att läsarsiffrorna dalat lite - det är en annan sak!! Men bloggar lider inte!!! ;-)
Post a Comment