Sunday, May 01, 2011

Vad ska jag säga om 1 maj?

1 maj har alltid varit ett knepigt datum för mig som Fia. Som intersektionell feminism så anser jag ju att klass är en av många samverkande faktorer för vårt förtryckssamhälle. Däremot tar jag avstånd ifrån den traditionella vänsteranalysen där klass lyfts fram som den övergripande förtrycksfaktorn. Jag delar heller inte ex vänsterpartiets syn på klassförtryck och patriarkaltförtryck som två av varandra oberoende maktordningar.

För mig är det viktigt att vi i Feministiskt initiativ lyckas förmedla att vi står utanför det traditionella blockpolitiska tänkandet och har en annan grund för vår ideologi och analys; den intersektionella feminismen. Därmed ställer jag mig mycket kritisk till vårt deltagande i årets 1 majfirande. I Stockholm går Fi i samma tåg som vänsterpartiet, för mig känns det otroligt kontraproduktivt. Hur ska vi få folk att se att vi är något annat och inte vill placera oss på en förlegad skala när vi så uppenbart hänger med ena sidan av detta antika spektra?
Jag säger inte att vi ska ignorera 1 maj, Fi kan absolut använda den dagen som en plattform för att föra fram vår politik. Därmed inte sagt att vi ska ägna oss åt att tåga enligt en gammal vänstertradition i samma tåg som vänstern. Jag ser att vi kan göra många saker på 1 maj för att visa hur den gamla klassanalysen har passerat sitt bäst före datum och att den intersektionella analysen ger oss verktygen för att faktiskt förändra de rådande strukturerna utifrån dagens situation.

Dessutom måste jag säga att efter det mottagande som Fi fått från S och V så är jag ännu mindre benägen att gå i deras tåg. Jag mins hur Vs valarbetare under valet sa att det inte var någon skillnad på V och Fi och att en röst på oss var en bortkastad röst. Hur de utmålade oss som en fiende som förstör snarare än en potentiell allierad. Jag vill inte vara långsint eller så men jag ser inte just nu att vi har ett naturligt samarbete Vi är lika mycket i opposition till oppositionen som till regeringen. Alla behöver granskas med de feministiska glasögonen.

Med anledning av detta stannade jag hemma idag. Imorgon hoppas jag att vi i Fi börjar prata om vad vi ska göra på 1 maj framöver.

10 comments:

Tina said...

Eller.....
Måste F!, vänstern och sossarna tänka som alliansen gjorde ?

Att man måste hålla ihop för att få de viktigaste gemensamma frågorna lösta.

En splittrad mitten-vänster leder bara till fler år med alliansen.

tiarafeministen said...

Med tre år till nästa val tycker jag inte det är ett problem. Att ha en rödgrön allians tilltalade inte väljarna och när det väl kom till kritan var deras samarbete ganska krystat och upplöstes efter valet.

Jag säger inte nej till sammarbete i all framtid men just nu tror jag ingen inblandad vinner på det.

Sedan måste jag säga att mitten inte måste vilja sammarbeta med vänstern. Några kanske vill ha en mittenkoalition.

Malinka said...

Samarbetet inskränker sig till att vi, och en massa andra små partier och organisationer är välkomna att gå i deras tåg.

Men jag förstår din tanke, och har tänkt den själv, som varande icke-vänsterperson och utan marschvana. ;-) Vårt dilemma är att många Fi-are vill gå 1 maj, och dessutom med oss, samtidigt som vi är lite för få (än!) för att marschera på egen hand.

Jag ser det som så: 1 maj är inte vår dag, som den är vänsterns. Därför kan vi hänga på lite där – några typiska "1 maj-frågor" är ju också våra – och i stället lägga vårt krut på 8 mars.

Men det tål att diskuteras. Och det tycker jag vi ska göra också.

Andreas Koivuniemi said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.
tiarafeministen said...

Hej A,
ledsen att det tog så lång tid att ta bort din kommentar men jag kollar inte mail eller bloggen på jobbet.

Fredrik said...

Ja, det är ett elände att folk hela tiden blandar ihop feminism och socialism. Se exempelvis hur Saadawi hälsar till socialistiska läkare under sitt sverigebesök; http://www.youtube.com/watch?v=dgXbKCkNAx4
Det vore ju mycket mer utmanande och kreativt att blanda ... exemplevis nyliberalism, konservatism och feminism!

Men du, Linnea, det här med att olika partiföreträdare uppmanar folk att rösta på deras parti ... det måste man nog kunna ta i det politiska spelet. Jag har till exempel även hört folkpartister uppmana folk att rösta på folkpartiet och centerpartister som tycker att andra bör rösta på centerpartiet.

Det vore trist om Fi låter sin politiska linje styras av huruvida man är sur, långsint eller irriterad på några politiska företrädare. Politikens innehåll är väl ändå lite viktigare än så?

intersektionellsolidaritet said...

Jag har aldrig tyckt att vår politik varit vare sig höger eller vänster om man kollar på partiprogrammet. Vi har mycket mer gemensamt med vänstern än vad vi har med högern. Dock håller jag med om att deras smala analys av klass där man inte tar hänsyn till bland annat faktorer som kön, etnicitet och funktionalitet är problematisk och förlegad.

Intersektionalismen som teori och ideologi har, utifrån det jag läst, utgått mer, om inte uteslutande, från ett vänsterperspektiv snarare än ett liberalt perspektiv i och med att klassanalysen finns med och att man har ett strukturellt perspektiv som liberalismen ofta saknar.

En fråga jag funderar en hel del på är om vänster automatiskt enbart måste ha en klassanalys och förhålla sig till eknomiskt förtryck, eller om man även kan ha andra analysfaktorer bredvid klass samtidigt som man förhåller sig till både ekonomiskt och kulturellt förtryck.