arbetsnarkomani eller fattigdomsrädsla?

Funderar ibland på varför jag jobbar så mycket. Vanligtvis skrattar jag bara bort det med hänvisning till arbetsnarkomani eller stort shoppingbehov. Men kan det stämma?
Kan det kanske vara så att min bakgrund med en ensamstående mamma som i perioder gick på socialbidrag och som sällan haft ett heltidsjobb eller stabil ekomomi är den stora faktorn?
Jag lider av en slags fattigdomsskräck, jag vill inte behöva oroa mig över om pengarna ska räcka eller ej och om det krävs så kommer jag att jobba mig in i väggen för att få denna "trygghet".

Tragiskt nog är byggandet av ett stabilt ekonomiskt fundament lättare sagt än gjort. Så fort mina sparkonton börjar nå trevliga nivåer så kommer det en eller annan katastrof. En tandläkarräkning, en trasig dator eller gud vet vad och så är jag tillbaka på ruta 1. Tillbaka i arbetsfrossan.

Imorgon ska jag jobba två pass i rad. Tur att jag inte har hund.