Gudrun får kritik dels för att hon gör det till en köns/jämställdhets/feminism fråga dels för att hon är anti-utveckling och bakåtsträvande.
Om vi börjar med den första kritiken:
I slutändan finns det bara en pott pengar för samhället/staten att spendera. Vad vi spenderar den potten på handlar om hur vi prioriterar. Poängen är att vi ofta omedvetet premierar det som vi uppfattar som mest värt och eftersom vi lever i ett patriarkat (för jo, det är ju så) så värderar vi ofta saker förknippade med "manlighet" högre. Manlighet ska här inte nödvändigtvis jämställas med män då män är individer i ett samhälle (som visserligen har en del fördelar av sitt kön, och nackdelar för den delen) och manlighet är en föreställning om män som inte nödvändigtvis går att leva upp till.
Med dessa (feministiska)glasögon kan man ofta ifrågasätta hur vi spenderar våra gemensamma pengar.
Pengarna som spenderas från vår gemensamma pengapåse ska som jag ser det alltid granskas ur ett intersektionellt perspektiv och man måste ställa sig frågan: "vem gynnas av denna investering och är det rätt prioritering just nu".
Med denna fråga i bakhuvudet så tycker jag Gudruns resonemang är utmärkt. Vi måste med våran gemensamma pott prioritera dem som behöver det bäst. Får man välja mellan att utrota fattigdom och åka till månen så måste jag säga att månen hamnar ganska långt ned på min lista. Inte för att rymden är ointressant utan för att nyfikenhet, ävetyrslusta och låt oss vara ärliga: äregirighet inte är lika viktigt som allas möjlighet att leva ett drägligt liv.
Vad gäller teknikfientlighet:
Om vi ska jämför andra viktiga projekt ex att besegra cancer så räcker inte ens statens pengar till för all nödvändig forskning utan organisationer som cancerfonden drar in (skattade)pengar från oss vanliga dödliga för att räcka till. Är inte också forskningen på sjukdomar, besegrandet av dem, upptäckandet av nya metoder en del av männsklighetens nyfikenhet? Kan inte den likväl som rymdfärder tillfredställa vår äventyrslusta kanske i komplement med en bergskickoff?
Jag ser hellre att vi lägger mer skattepengar på cancerforskningen och låter folket som vill samla in pengarna till rymdfärder om det nu ska vara så att vi inte får släppa efter att ligga i framkant.
Den otäcka sanningen:
Jordens resurser än ändliga, världens alla medborgare kan inte ha den höga levnadsstandard som vi ser som en självklar rättighet (vi har ju köpt den). Vi måste kanske inte bara avstå från spännande rymdfärder utan vår egen standard för att världen ska räcka till för alla. Detta innefattar allt från att förbruka mindre el och vatten till att äta mindre kött (nej, jag sa inte sluta så anklaga mig inte för vegetarian-moralism). Ingen ser fram emot att sänka sin levnadsstandard men det är ju den enda solidariska lösningen. Om vi inte tror att Christer ska hitta en ny bebolig planet åt oss ute i rymden, men då måste vi skicka honom betydligt längre än till månen och jorden hinner antagligen gå under innan vi når den nivån av tekniska framsteg.
Bli en feminist supporter
Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300kr
Visst är det intressant?
Blogarama
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, Christer Fuglesangs, Gudrun Schyman, feminism, Feministiskt initiativ, genus, skatt, samhälle, miljö, prioriteringar, framtiden, pengar, teknik, könsmaktsordningen, patriarkat,
Posts
