konsten att ha ett liv..

.. är inget jag behärskar så bra. Slutar lätt med att jag jobbar istället.

Hela mitt huvud och medvetande är så fyllt av Fi att jag alltid har det i bakhuvudet. Sitter hela tiden och smider planer, skriver tal, funderar på debattartiklar mm.
I spärren i helgen stickar jag t.o.m. på en Fi-rosa mössa som jag tänker att vi kan sälja till förmån för Fi, jag är infekterad av kampen. Men nej, detta är ej en klagovisa, jag gillar ju det. Hur många av er har något ni brinner och kämpar för, något som ger tillbaka, ger resultat för så många andra? Få saker har gett mig så mycket som mitt aktiva medlemskap i Fi.

Men det går ibland överstyr, som när hela semestern ägnas åt det och för den delen åt det feministiska arbetet för Stockholm pride. Jag saknar mina vänner, vanlig samvaro med folk utanför Fi. Har nu bokat in några få, många kvar.. Kämpar för att bara ha ett liv, ses och fika, gå på bio, äta middag, hyra film och annat mysigt och socialt. Sånt som är naturligt för många är rena bergsklättringen, det kräver medvetet engagemang och schemaplanering. Att ringa mig samma kväll och fråga om jag vill ta en öl är självklart alltid välkommet men sannolikheten att jag kan är minimal. Ring några veckor innan för att hitta en lucka typ.. Hur kul är det?

Mins ni när man var liten och man på vinst och förlust gick hem till folk, ringde på och frågade om de ville/fick komma ut och leka? Det var tider det, så enkelt och okonstlat. Sponant.

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, fritid, Feministiskt initiativ, feminism, Fi, vänner, bio, film, fest, stockholm pride, pride,
http://intressant.se/intressant
Blogarama