Bitterfittan

Har under mitt nattpass i tunnelbanan sträckläst Maria Svelands Bitterfittan. På många sätt har jag nog svårt att direkt relatera till problemet familj fast jämställt eftersom jag lever ensam och inte har egna barn. Jag befinner mig inte heller i en heterosexuell relation.
Men just det där med det heterosexuella relationen är det jag kan relatera till, jag får otroliga minnesanfall från egna dåliga och bra relationer och hur makten alldrig gick jämt upp hur man än försökte, hur de med sin tystnad kunde köra över mina argument.

Jag kan känna en viss besvikelse över slutet som är "öppet" men samtidigt så stängt, för det är som att hon vill att vi ska hoppas att det går att lösa och att de kan leva både jämställt och heteronormativt samtidigt. För mig känns det lite som att försöka stoppa en fyrkantig plugg i ett runt hål, något i relationen, i det normativa måste förändras. Då kanske det inte räcker med att snacka om det.. Eller att vilja..

Men inte heller jag har några lösningar och vem är jag att säga hur folk som bor ihop och skaffar barn ska klara vardagen? Jag är inte ens intresserad av att ta risken..

Men däremot inspirerade boken fram en längtan efter att läsa om fräls oss ifrån kärleken, det är en underbart omskakande bok som rycker upp en ur vardagstänkadet, rycker bort verklighetsfiltret och tvingar oss att se, både läskigt och skönt på samma gång. Tyvärr är den svår att få tag på, jag har köpt mitt ex på antikvariat, men kolla om ert bibliotek har den.

Jag rekomenderar er att läsa dem båda, det är värt er tid och ert engagemang!