Trött på att bråka

Jag har gått in i en avskärmningsfas. Jag orkar inte bråka längre.
Det är inte ett politiskt problem, jag orkar debattera, diskutera, förklara, försvara osv.
Men jag orkar inte med dom konflikter som uppstår privat. Jag vill inte längre ringa min far, för när han sist ringde mig ställde han mig till svars för alla F!s görande och låtanden, men han ville inte låta mig förklara, han bara avbröt. Syftet var inte ett samtal mellan två jämställda parter utan en propagandaaktion från yours truly: Patriarkatet. Min egen far, omedveten soldat i patriarkatets tjänst.
Eller när jag ringer farfar på fars dag och får veta att Gudrun Schyman parasiterar på staten och jag vet inte vad.
När dom människorna som ska älska mig, stötta mig och försöka få mig att må bra tar ut sin F!-aversion på mig privat böjar det bli lite väl jobbigt.. suck!
Jag tar gärna den politiska debatten, politiskt! På schyssta vilkor! Jag vet att det finns nåt att säga om att slå ur underläge, men det känns inte lika kul när det är ens egna nära och kära man ska slå tillbaka mot..

Det skulle vara okej om det bara var en diskussion och sen så är det bara att konstatera att "nej, vi är inte överens". Men just nu känns det inte som att det är okej. Nån måste vinna, någon måste ändra åsikt, denna någon är enligt alla andra: jag.
Det är en liten kopia av samhällets könskrig i min familj. Den enda skillnaden är att jag inte kan ringa patriarkatet och skälla tillbaka, men dom kan ringa mig med eller utan ombud.