bristen på intelektuell stimulans

Jag tillhör TV-generationen, vi som ätit middag framför TVn, somnat framför TVn. Våra föräldrar har använt TVn som barnvakt, köpt sig fritid med en video. Det tar alldrig slut.

Jag är skeptisk till den omåttliga, oreflekterade verksamhet som TV tittande innebär. Jag vet inte om det faktiskt är fördummande, men jag känner hur min hjärna förvandlas till géle framför skärmen samtidigt som jag tittar på underligare och underligare saker. Jag tycker ju inte ens om TV.

Jag undrar vad TVtittandet gör med oss som politiska varelser. Dess inflytande i den mänskliga socialiseringen tycks mig oöverskådligt stor. Och om de värderingar som TVn sänder ut internaliseras av publiken så ser det mörkt ut för världen. För hur ska vi ta oss fram till ett jämställt samhälle när vi sällan eller aldrig får se några alternativ till de patriarkala, förtryckande strukturer som vi lever i?

Mina syskon är fast i TVkulturen, frukost, lunch och middag intas framför TVn, när man försöker prata vid middagen hyschar folk på mig. "tyst, jag hör inte vad dom säger". Hur lär man känna sina medmänniskor i TVkulturens garn? Är det bara jag som längtar efter en middag runt köksbordet, middagskonversation och någon som inte ber en vara tyst så dom kan höra TVn?

Igår såg jag på Idol hemma hos min mamma. och min enda tanke var: kan ingen socialisera om dom där tjejerna. Tjejerna i publiken alltså, dom som skriker gällt, kastar gosedjur och har stora plancher med sig in i studion. Idolkulturen skrämmer mig. TVkulturen skrämmer mig. Hela den skräpkultur som kallas popukärkultur för att den konsumeras av så många skrämmer mig.

Om någon letar efter mig sitter jag i ett hörn och läser en bok. Jag har gått i TV strejk!