Pride parents

I takt med ökade rättigheter till adoption, insemination och vem vet kanske surogatmammor (i praktiken, inte bara i teorin) så kommer antalet barnfamiljer på Pride att öka kraftigt. Jag går redan nu runt och känner att hbt-folket har blivit ganska bra på att yngla av sig, vilket naturligtvis är fantastiskt! Men mina funderingar gäller huruvida Pride kommer att förändras i takt med detta? Pride är just nu ganska mycket av en sprit/vin/ÖL festival med mycket hög musik, trängsel och fulla människor. Det finns även (ju senare på kvällen det blir) precis som i övriga krogvärlden lite av en "köttmarknad" i olika former och utsträckningar. Kommer detta att påverkas av det växande antalet barnfamiljer?

Johanna hade av någon anledning tagit med en handdocka som såg ut som en älg och vi satt och skojade om att vi nästa år borde ha kasperteater eller kanske silluettspel. Men senare på vägen hem så insåg vi att om några år är det inte helt orimligt att vi skulle ha sånna kampanjer för att få folk att komma in och prata med oss... Jonglerande transor och jag vet inte allt man skulle kunna göra för att attrahera barnfamiljerna. Kanske skulle vi få ett amnings/nappflasknings tält där man kan mata sina barn och byta blöjor under festivalen. Hur kommer det funka med 3åringar som ska gå på bajamaja?

Eller kommer pride delas upp i fraktioner, kommer supa/ragga ta över på natten medan dagarna blir mer familjefest, kommer grupperna konfliktera?

Jag vet inget som gör öppna, spontana männsikor till paranoit överbeskyddande som föräldraskap, kanske inget konstigt men det skulle bli knas i hbt rörelsen om regnbågsfamiljerna börjar känna ett behov av att skydda barnen mot delar av rörelsen ex halvnakna transor i fjädrar och nätstrumpor.

Ju fler rättigheter man ges och ju "normalare" hbtqarna blir ju mer känner en att en har att förlora. Ibland blir H:en blir rädda för Q:n eftersom de inte vill vara normala utan vill ifrågasätta normerna.
För är det vi vill, kan vi nöja oss med att bli en del av normen (som kommer att fortsätta att lämna andra utanför) eller vill vi krossa normerna och skapa en värld där man verkligen kan vara sig själv, eller vem man nu vill vara =)

För att även om vi har samma problem (heteronormativiteten) så har vi inte nödvändigtvis samma mål. Många skulle nöja sig med att bara få vara lite "vanlig" och blir blir gärna hel beige bara man får älska ngn av samma kön. Vilket naturligtvis är absurt. Vi kan ju inte ge upp allt individuellt svängrum i syfte att slippa bli nedslagna och bespottade.

Någonstans så behöver man hålla i huvudet att vi kämpar för mer än oss själva och vårt egen sexualitet eller vår egen könsidentitet. Vi slåss för hela regnbågen och vi kan inte ge upp och färga flaggan beige i ett försök att passa in...

Andra bloggar om: pride, hbt, hbtq, föräldrar, familj, normer, feminism, Feministiskt initiativ,


http://intressant.se/intressant
Blogarama

Pride, party eller politik?

Det är en rimlig fråga. Pride har ett politiskt ursprung, de olika åren har olika teman för att belysa olika former av hbtq politik mm. Men samtidigt så känns det som att de flesta besökare mest tänker på att lyssna på musik, festa och såklart: ragga. Och det kan man ju förstå, särskillt om man bor i en mindre stad med begränsat utbud är pride som ett smörgåsbord för svältande.

Parken kryllar ändå av partier och organisationer som propagerar sin hbt-politik och i vissa fall helt skamlöst försöker inbilla en att deras moderparti i sin helhet inte bara stödjer alla deras frågor utan också prioriterar dem.. Läskigast var nog kyrkan som delar ut armband med texten "älska din nästa" mot att man fyller i ett skumt test med bibelfrågor och trots att man har en massa fel så får man priset ändå...

Så hur mycket är pride party och hur mycket är politik? Pride house får såklart representera politik delen, här tas politiska problem upp, samhället och dess normer problematiseras, saker stöts och blöts och det hela prägas en en vilja att upplysa, folkbilda och samtala. Parken blir då såklart dess motpol: party party hela tiden. Ljudnivån är gräslig, glömde såklart öronproppar så jag är lite lagom lomhörd. Det går ju inte att prata.

Titta in i LO tältet och morsade på Sekoiterna, men inte heller här pratade vi politik, inget initiativ togs av dem som arbetade där, de gav oss mest pryar, jag fick pennor och godis samt en keps som det står SEKO på, lite lustigt med tanke på att det tog mig två år att få min fackliga ryggsäck via min sektion... Kanske är det för att vi ger bort alla grejer på festivaler och annat lajbans?

Jag antar att det hela hänger på hur man är som person, för mig är politiken viktigare än partyt, jag bor i Stockholm och har ganska goda möjligheter till partys. Men hur ofta finns det så många människor som delar intresse för vissa politiska frågor på samma ställe? Det är ju inte som att man skulle kunna få ihop lika många ensamstående mammor på samma ställe , även om de skulle vara bra. Kanske skulle alla grupper behöva ses såhär lite då och då för att inse att även om de blockpolitiskt är oliksinnade så kan de i sakfrågor ha mycket att vinna på att kämpa tillsammans!

Andra bloggar om: Fi, Feministiskt initiativ, pride, hbtq, hbt, LO, seko, politik, fest, partier, normer,

http://intressant.se/intressant
Blogarama

Hamsterpaj.net

Nu har den kommit upp, min debattartikel på Hamsterpaj.net

läs den här

Andra bloggar om: debatt, hamsterpaj, normer, könsroller, Feministiskt initiativ,
http://intressant.se/intressant
Blogarama