Tänk om det varit bybbelbob

Hela Engla historien ägde rum mycket nära Avesta där jag själv har bott och där mina 3 yngsta syskon bor. Hela historien har fångat mig framför tvn och tidningarna. Inte bara för att det var så gräsligt och tragiskt utan för att det känns lite för nära. När de väl hittade mördaren så vändes hela min uppmärksamhet mot närhetsproblematiken. Han hade helt enkelt varit lite för nära min egen verklighet. Historien blev inte bara ytterligare en tragisk historia om de monster som vandrar runt i världen, det var även en lektion i rädsla och tacksamhet. Rädsla över att han varit så nära mina älskade, över att vi inte står skyddade eller isolerade från saker som detta utan att det kan hända vem som helst, när som helst och att man aldrig kan vara 100% trygg. Tacksamhet för att det inte var min syster, min bybbelbob som träffade honom.
Jag tror inte att jag är ensam om att sitta hemma och tänka "tack och lov, det var inte vi som drabbades".

Fast samtidigt är vi alla drabbade av rädslan, skräcken och ångesten. Vardagsfiltret kommer till slut att falla på plats igen och vi kommer åter att känna oss distanserade från faran och filtret kommer göra det möjligt för oss att åter fungera som männsikor i samhället. Jag är bara inte där än.

Idag när jag läste att han ofta varit i Avesta blev ångestklumpen och tacksamheten ännu större och jag tänker att om det är samhället vi lever i som skapar sånna monster så måste vi verkligen möblera om och förändra. För detta går under kategorin "saker som inte borde få hända".

http://intressant.se/intressant
Blogarama