Daddys-girl syndromet

Jaha, lite förmycket Valerie Solanas i ens liv påverkar ens tankebannor. Just nu sitter jag och läser "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg och jag känner hur jag börjar tänka lite nytt.

Som igår: jag står i rulltrappan när en kvinna stöter till mig i sina brutala försök att springa ifrån döden eller livet eller vad vet jag genom att spara ½minut i rulltrappan. "oj, förlåt" utbrister jag spontant och utan eftertanke. Varför gör jag det? Det var ju hon som stötte till mig, trängde in i mitt personliga område och inte bad om ursäkt. Min internaliserade daddys-girl syndrom visar sig i mina omedvetna handlingar, som denna. Innerst inne har jag en stackars patetisk grå varelse som ber om ursäkt för allt. Pappas lilla flicka, skulle han vara stolt nu om han visste att jag omdevetet tar på mig världens elände och ber om ursäkt när folk sparkar på mig?

På en medveten nivå känner jag inte alls igen mig i den, denna gråa mus min är dödsfiende, fast samtidigt tror jag att det skulle vara bättre att skicka den på feministiskt självförsvar så att jag istället för att be om ursäkt nästa gång golvar fanskapet och säger ett och annat om respekten för sina med-rulltrappare.
Ja jävlar...