Sunday, February 27, 2011

Fritt fram att kvotera in mig

På SvD Brännpunkt skriver Jessica Rozencrantz om hur hon absolut inte vill bli inkvoterad. Personligen säger jag gärna tvärt om: kvotera in mig nu!

Att vara kvinna och vilja göra karriär är en väg av gropar. Vi kämpar ständigt för att visa att vi är bra nog, lika bra. Vi gör det ofta genom att vara bättre, jobba mer och hårdare. Om och om igen sliter vi ut oss och ser våra manliga kollegor befodras före oss, högre än oss medan vi bankar huvudet mot glastaket och visar hur duktiga vi är tills vi går in i väggen.

Ett fåtal kvinnor kommer visserligen in. Vissa av dem som direkt resultat av deras kompetens men vissa också för att fungera som gatekeepers, som symboler för att kvinnor visst kan få komma in. Det är en kompetensfråga säger man till alla duktiga fröknar där ute. Och vi sliter ännu hårdare, vi kraschar ännu hårdare.

Då de flesta av oss är eniga om att kvinnor och män är lika kompetenta så kan vi konstatera att det inte är kompetensen som är problemet. Problemet är att det redan finns en kvotering som pågår i det fördolda, en kvotering av män. Vi ser det, vi känner det, varför inte erkänna det.
Kanske är det bästa sättet att krossa strukturer att omöjliggöra dem? Om vi har kvotering finns det ingen väg runt det.

Jag är trött på att bli bortsållad på grund av mitt kön, kvotera för all del in mig, jag lovar att jag förtjänar platsen!


Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama

Bookmark and Share

Jag är inte ute efter en snabb lösning, skippa namnbytet!

Nu var vi där igen. 2009 föreslog Gudrun Schyman att vi skulle byta namn till feministerna. Kongressen i Uppsala röstade ner förslaget. Jag levde i föreställningen om att denna fråga därmed var utagerad. I veckan dök förslaget upp igen. Inte bara förslaget om att byta namn men att byta till feministerna. Min första tanke var "inte nu igen".
(se artiklarna i DN, expressen, sydsvenskan, SvD m.f.)

Ett av huvudargumenten tycks vara att "initiativet är över" och att vi nu är etablerade. Men personligen gillar jag initiativet i namnet, det säger något om oss. En av de saker som frustrerar väljare tror jag är faktumet att många politiker tycker och pratar men att man sedan sällan ser resultat av detta. Att säga att vi tar initiativ är det som skiljer oss från andra politiker och andra feminister. I alla partier finns det spår av feminism, i vissa fall mycket lite i andra fall riktigt mycket men trots detta så står vi här, 2011, utan reel jämställdhet. Vårt främsta företräde är inte att vi är feminister utan att vi är feministerna som kommer att se till att det händer. Initiativet är en stor del av det, allt vi gör är nya initiativ. Det visar på vår kreativitet, vår framåtanda, vår entrepenörsanda. Genom att bara vara feministerna blir vi bara ytterligare ett gäng tyckare.

Att etablera ett namn, ett varumärke som man kan leva med under en överskådlig framtid är svårt och är inget som ska göras förhastat. Även om Feministiskt initiativ är lite knepigt att uttala och många förknippar oss med negativa saker så är ett namnbyte ändå bara kosmetika. Och om vi ska vara ärliga så tror jag snarare att de negativa kopplingarna hänger ihop med att vi är feminister snarare än att vi ser oss som initiativtagare. Att kalla sig feministerna skulle inte lösa våra problem. Det är en dröm om en "quick fix" som riskerar att sabba det varumärke vi redan har.

Jag säger inte att vi måste heta Feministiskt initiativ för alltid men när/om vi byter så vill jag att vi ska byta upp oss till något vi passionerat känner säger ännu mer om oss, inte något som kanske är "lite mindre dåligt" och lättare att uttala.
Låt oss jobba på de viktiga sakerna, rekrytera och behålla medlemmar, föra ut vår politik och visa varför Fi är det som kommer skapa förändringen som alla säger att de vill ha. Om exakt en månad kommer vi ha ny styrelse, nya talespersoner och mycket ny politik. Jag vill att de nya talespersonerna och den nya styrelsen ska få tid och ro att profilera sig och vår nya förbättrade politik utan att behöva förklara vilka vi är och var...

Jag står för alla motargument jag la fram 2009 och menar att vi gärna kan heta Feministiskt initiativ i många år till.

Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama

Bookmark and Share

Monday, February 14, 2011

mitt livs stora kärlek

På alla hjärtans dag förväntas vi fira vår kärlek. Hetronormativt nog brukar vi såklart tänka på vår partner när vi pratar kärlek. Några av oss är mer vidsynta och tänker också på vänner och familj. Om någon skulle be mig berätta om mitt livs stora kärlek, den som förändrade mitt liv, som svepte mig med sig till en plats jag inte planerade att hamna så skulle jag säga att den kärleken är Feministiskt initiativ.

2005 blev jag medlem, bara dagar efter att möjligheten öppnade sig. Min värld förändrades fullständigt, jag uppslukades inför detta fantastiska historiska underbara som jag befann mig mitt uppe i. Första kongressen i Örebro var en omvälvande upplevelse. Jag befann mig i ett sammanhang som jag aldrig förut upplevt, omgiven av fantastiska feminister, visioner och känslan av att vi tillsammans skulle kunna förändra något, rita om kartan, göra världen bättre. Där någonstans gick min relation till Fi från förälskelse till en djupare kärlek.

Valrörelsen 2006 var en stor del av min stormiga kärlekshistoria, allt jobb jag lade ner på att skriva Stockholmspolitik och organisera så vi kunde ställa upp i lokalval, tiden som kandidat till kommun, landsting och riksdag, valsedelsdistributionen i Stockholms län. Detta var också första gången som Fi gick ut över mitt liv på ett negativt sätt. Ansvaret för länets valsedelsdistribution krossade mig nästan, jag har aldrig jobbat så hårt. Jag slutade plugga, började jobba istället för att kunna hålla på mer med Fi.

Fi har alltid varit mitt hjärtejobb, jag har i långa perioder lagt 20timmar i veckan på Fi och Fi-relaterat arbete, allt obetalt. Jag har lagt mer av mina privata pengar på Fi än jag egentligen haft råd med. Jag har försummat mitt liv, min hälsa och mitt hem för att få det att funka. Jag har levt på kärlek och luft och feministiska visioner i snart 6år.

Det har varit en fantastisk upplevelse att se politiken växa, analyserna fördjupas. Jag har träffat fantastiska människor, fått nya vänner och växt som person på så många sätt.
I valrörelsen 2010 kände jag verkligen att jag och Fi hade blivit ett oslagbart team. Jag hade en sån underbar känsla av att vara på exakt rätt ställe i livet, omgiven av den kärlek som jag känner för kampen vi tillsammans utkämpar, möjligheterna vi kan skapa, världen vi vill ha.

Kärleken till Fi är en kärlek till en rörelse, till en växande och växlande grupp männsikor, till en tanke, en vision och möjlighet.

Feministiskt initiativ, mitt livs stora kärlek som alltid älskar mig tillbaka.
Genom stort och litet, lätt och svårt, medgång och motgång, sorgligt och glädjefyllt är det alltid jag och Fi.

Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama

Bookmark and Share