Thursday, October 21, 2010

Undrar om detta är bra...



Tuesday, October 19, 2010

Konsten att samla kraft och krafter

Varför är det så svårt för mig att förstå hur trött jag egentligen är och ge mig själv en chans att ladda batterierna? Jag känner mig som arbetsnarkomaneranas drottning.

Kanske beror det på att många delar av den organisation jag jobbar i inte är helt på plats och vi fortfarande försöker kämpa saker på plats. Då gör man ibland våld på sig själv och sin hälsa. Hela tiden tänker jag att det ät tillfälligt, det är bara en grej till och en grej till. Jag känner mig som Alfons som "ska bara och ska bara". Liksom Alfons har också jag svårt att gå och lägga mig.

Just nu försöker jag sakta ned igen (det känns som att jag alltid säger så). Jag har sökt en veckas ledighet och ska resa bort över en långhelg. Jag försöker att sticka och att sy. Sånt som jag slappnar av när jag gör. Mycket bubbelbad. Jag samlar kraft av en anledning. I min horisont anar jag en utmaning större än någon av dem jag tidigare tagit mig ann. Jag brinner och försöker hålla lågan under kontroll för att kunna nå mina mål istället för att bli utbränd. Jag behöver bränsle, jag behöver energi, jag behöver stöd.

Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama

Bookmark and Share

Tuesday, October 12, 2010

Jag vill ju bara förändra världen...

... tänk att det kan ta sån tid?

Idag hade jag utvecklingssamtal med min chef och det fick mig att fundera mycket på min känsla av kall eller ansvar.
Jag vet inte hur jag ska formulera det egentligen men jag känner ett enormt ansvar mot världen, människor och därmed också för jobbet och personalen. En känsla som ibland kanske leder till att jag tar på mig för tunga lass och riskerar att gå sönder.

Jag kan inte säga när jag fick den känslan, tror jag alltid har haft den. Säkerligen kraftigt förstärkt av att vara äldst av 5 och tjej. Men ändå, varför har jag den känslan och hur ska jag hantera den?

Den känslan har styrt otroligt mycket av mina livsval både privat och på jobbet. Den känslan är en stor anledning till att jag håller på med Fi, jag känner ansvar för att förändra världen och systemet vi lever i. Om jag inte gjorde något skulle jag känna att jag svek, att jag misslyckades med min mission.

Vilket leder till frågan om vad denna känsla ska kategoriseras som. Om jag levt för länge sedan och känt ett behov av att gå i kloster eller hjälpa svaga hade det kallats för ett kall. Är det rimligt att se det så? Är Fi, ta ansvar, vilja rädda världen mitt kall eller bara en ganska extrem konsekvens av min könsroll? Duktig flicka +++?

Nåväl, det spelar ingen roll hur jag försöker hantera det rent logiskt och rationellt, känslan finns alltid där och driver mig framåt. Ibland stannar jag och samlar mina krafter men jag slutar aldrig att kämpa!

Det som krävs för att jag ska hålla hela vägen är att ni slår följe med mig!


Kristendom särställning i skolan? Hur mycket mer bakåt ska vi sträva?

Att jag drabbas av vardagsilska är ingen nyhet men detta fick mig verkligen att gå i taket, att låta kristendom ha en särställning kommer ju verkligen ge oss de toleranta, mångkulturella, ickediskriminerande samhälle vi vill ha?!?

Sist jag kollade var religionsundervisningen i skolan ett ämne där intresset är stort, nyfikenheten i min klass var stor, antagligen för att de flesta inte hade någon egentlig religion att tala om. Men ska man nu tala om kristendomen så borde fokus ligga på hur kristna värderingar fortfarande påverkar vår världsbild och moral och ge elever förutsättningar för att ifrågasätta det! Jag tror det med fördel skulle kunna ligga mer fokus på hur lika många stora världsreligioner är i sina skrifter och sedan fundera på hur tolkningar kan skapa så stora skillnader..

Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama

Bookmark and Share

Saturday, October 09, 2010

Nya projekt tar form, nya visioner uppstår.

Det är underbart, vackert och otroligt läskigt.

Igår hade vi möte och la grunden för ett antirasistiskt kampanjarbete för en längre period. Jag älskar när strukturer tar sig form och planer formas. Jag känner att vi har koll inför framtiden, att vi är redo att bredda och öppna upp.


På onsdag filmar jag igen, första gången sedan valrörelsen slutade. Jag är fortfarande lite tveksam till formen för det men något blir det, ett startskott på något nytt.

Jag funderar mer och mer på detta med pengar, det måste gå att få in pengar från fler än våra aktiva medlemmar och på andra sätt än genom stödfester. Men hur? Tankarna snurrar vidare.

Feministiskt initiativ står för allt jag vill i framtiden, det är också läskigt!